Året är 1937 och 28-årige Jack lever ett hopplöst liv i London - han är fattig, ensam och har fått ge upp sina drömmar om att studera vidare. Men så får han sitt livs chans: han blir erbjuden att vara med som radiotelegrafist på en arktisk expedition. Fem män och åtta polarhundar korsar Barents hav, ser midnattssolen och slår läger i en avlägsen, obebodd vik i Spetsbergen i Norge, Gruhuken. De jagar, dricker whisky och lever ett liv som är ljusår ifrån den smutsiga dimman i London.
Men den arktiska sommaren är kort. När nätterna åter blir mörka känner Jack ett krypande obehag. Han ser en mörk gestalt stiga upp ur havet, men vågar inte berätta om det för sina vänner. Inbillade han sig bara? Mörkret tilltar. En efter en tvingas expeditionens medlemmar att ge sig av, och till slut är Jack ensam kvar. Hur ska han klara fyra månader ensam i mörkret? Den eviga arktiska natten kan man inte fly ifrån, och snart fryser havet. Då kan Jack inte lämna lägret. Men Jack är ju inte helt ensam på Gruhuken - något vandrar i mörkret därute ?
Citatet är hämtat från sidan 161:
Varenda planka i huset gnisslar och gnäller. Jag hoppas vid Gud att taket blir kvar. Jag hoppas att fönstren håller. Fönsterluckorna finns i förrådshuset i andra änden av viken. De kunde lika gärna befinna sig i Timbuktu.
Men på något underligt sätt välkomnar jag stormen. Det är en välbekant naturkraft:en anstormning av snöbemängd luft, genererad av tryckskillnader. Sådant kan jag förstå. Och det är bättre än tystnaden.
Kommentarer
Det var en smakebit som kunne få det til å gå kaldt nedover ryggen på enhver :-)