Som jag berättade igår så är Paradisträdgården den bok som vi diskuterade på gårdagens träff med bokcirkeln Picket & Pocket. Jag hade inte läst ut den när jag kom ditt och hoppades på att bli övertygad om att läsa färdigt den. Det hände inte...
Det visade sig att det var fler än jag som tyckte att den upprepade sig, att samma dialog upprepades om och om igen, att ingenting hände (karaktärerna befann sig mest i olika rum och pratade om samma sak) och att språket var dåligt. Här kom vi in på en diskussion om översättningens betydelse och vi undrade om vi upplevt språket lika platt och stylitigt om vi läst den på orginalspråket.
Vi var också överens om att Amy Waldman har en väldigt intressant historia att berätta men hon hade på något sätt inte förmågan. Som en av oss sa; en del författare kan göra något fantastiskt av ingenting och andra har något fantastiskt att berätta men lyckas inte riktigt.
Nu var det ju inte alla som tyckte att boken var dålig utan tyckte ändå att Waldman lyckades väcka känslor och få fram en komplex historia med många perspektiv.
Det jag övertalades till vara att åtminstone läsa sista kapitlet i boken (jag har alltså hoppat över ungefär 100 sidor av boken). Det gjorde jag igår kväll. Fick också några chokerande nyheter av bokcirkelkompisarna avslöjade vilket direkt fick mig att verkligen avsky journalisten Alyssa. Det ändrade inte min uppfattning av boken. Den hade bra förutsättningar, men Waldman nådde inte fram. Det var tråkigt, platt och segt.
Boken ges ut av Månpocket och kan köpas på Adlibris och Bokus
Bokhora, Fiktiviteter och Bokblomma
Kommentarer