...med näsan i en bok...

Idag vill jag tipsa om en konstutställning i bloggform som startar idag och håller på till och med söndag. Jessica Johansson ställer ut sina teckningar i seriestil. Jag gillar dem verkligen, tycker ni ska ta er en titt och kanske till och med köpa en:) Ni hittar utställningen på bloggen Jessicas viktiga mål (klicka på länken)

Idag var det tänkt att vi skulle ha sommarträff med bokcirkeln men när det visade sig att vi bara är tre tappra medlemmar i stan bestämde vi oss för att gå på bio i stället. Efter att mitt förslag på skräckfilm blivit nedröstat föll valet på filmen Förr eller senare exploderar jag baserat på John Greens bok med samma namn. Ingen av oss hade läst boken innan men var ändå förbereda på gråtkalas och försåg oss därför med servetter innan vi äntrade salongen... Några reflektioner kring filmen: Servetterna kom till användning, bra men lite för lång, lite klyschig ibland och huvudpersonen Augustus är väldigt lik Björn Gustavsson. Till er som både läst boken och sett filmen: Är det värt att läsa boken nu när jag vet hur allt slutar?

För ett tag sedan skrev jag om Isaac Marions bok Varma kroppar, klicka på länken för att läsa om handlingen. Nu har jag sett filmatiseringen av boken. Jag blev ju positivt överraskad av boken, den var inte sådär fånig och B som jag var orolig för. Tyvärr kan jag inte säga detsamma om filmen. Tyckte verkligen att den var kass. Det enda som var bra med den var att John Malkovich gjorde rollen som Julies pappa Grigio. Zombiesarna var inte alls lika välgjorda som i The Walking Dead - man såg att det var sminkade utklädda människor. Det tycker jag inte att man nödvändigtvis gör i The Walking Dead. Skeletten var i och för sig rätt otäcka, men det var väl det enda som var läskigt med filmen. Huvudpersonen R blir mest fånig i filmen och vad det nu var som gjorde hela historien trovärdig i boken tappades helt bort i filmen. Nä, kan inte rekommendera denna film, men bjuder ändå på en trailer...

Jag har lyssnat mig igenom de flesta av Ann Rosmans böcker, så även denna. Som vanligt är det Mirja Turstedt som läser boken och som vanligt gör hon ett mycket bra jobb med det. Ann Rosmans böcker består alltid av två parallellberättelser som på något sätt hör ihop med varandra; en historisk och en som utspelar sig i nutid. De utspelar sig alltid i Marstrand med omgivning och huvudkaraktär i den nutida berättelsen är Karin Adler, kriminalpolis. En vårkväll håller Marstrands deltidsbrandkår en övning i rökdykning på det övergivna turisthotellet. I ett av rummen ligger en död man, ihjälslagen. Karin får avbryta sina middagsplaner och åka ut till platsen. Den döde mannen är Holger, känd för att värna om Marstrands kultur, samhälle och miljö. Och för att inte dra sig för att reta upp makthavare och affärsmän. Karins vän Lykke dras på ett oväntat och dramatiskt sätt in i händelserna kring Holgers död vilket gör hela utredningen mycket personlig för Karin. Boken tar oss även till...

Jag vet inte hur jag ska börja berätta om den här boken. Den är den bästa och mest speciella bokupplevelsen jag haft på länge och jag vill inte sabba det på något sätt. Historien är fascinerande, språket fantastiskt och ämnet så otroligt viktigt. Bokens sista ord fick tårar att sakta rulla nerför mina kinder, det var länge sedan en bok berörde mig på det sättet. Jag var lite rädd att börja på den här boken eftersom jag redan på förhand anade att den skulle beröra mig djupt. Jag hade nämligen lyssnat på Majgull Axelsson när hon deltog i Lundströms bokradio (lyssna på det avnittet här !) och berättade om sin bok. När hon kom in på sin skildring av Doktor Mengeles medicinska experiment på små romska barn så höll författarinnan själv på att börja gråta. Kommer ihåg att jag tänkte att om den här känslan som Axelsson visar nu lyser igenom i boken så kommer den att ge mig ont i magen, och det gjorde den. Axelssons värme, empati och kärlek för sina karaktärer är makalös. Jag älskar...

Nu börjar jag på en riktig tegelsten, Fatimas hand  918 sidor. Tur att jag har ett gäng oskrivna recensioner annars hade det blivit tyst här på bloggen ett tag framöver...

Till och från i mitt liv så har jag lyssnat på ljudböcker, särskilt när jag kör bil. Ett par år så pendlade jag med bil till jobbet och då var det perfekt sysselsättning under körningen. Ni som tittar in här på bloggen har säkert lagt märke till att jag nu upptäckt det fantastiska med ljudbok i mobilen. Då kan jag lyssna när jag städar, borstar tänderna, ligger ute och solar - ja, lite när som helst. När jag var ner till Stockholm en sväng i våras så träffade jag ett gäng trevliga bokbloggare som lobbade starkt för podcasts. De jämförde olika poddar, skrattade åt sånt de hört där och rent allmänt inspirerade mig att börja lyssna. Och jag har gett det en ärlig chans, jag lovar. Har lyssnat på flera olika, gett samma pod flera chanser, men nej... Kanske är det tantvarning (har i och för sig ingenting emot att vara tant) men jag fixar inte detta (ofta Stockholmsfixerad) babblande. Till slut hör jag inte vad de säger, bara bla bla bla. Ett undantag finns det - älskar att lyssna på L...

Frilansjournalisten Leah kallas till Belgien av sin före detta pojkvän som jobbar för krigskommisionen där. Han har tips om en intressant historia. I en trädgård har kroppen av en brittisk soldat från första världskriget hittats och i hans kläder finns två brev men inga identitetshandlingar. Breven är skrivna av en kvinna och man anar att något fruktansvärt har hänt, vad det är framgår dock inte. Leah blir nyfiken och börjar gräva i det förflutna. Katherine Webb tar oss också tillbaka till 1911 och prästgården i en lite by som heter Cold Ashely Holt. Kyrkoherden Albert Canning och hans fru Hester tar emot en ny tjänsteflicka, Cat Morley. Hester gör det av god vilja, eftersom flickan suttit i fängelse så är det ingen annan som vill anställa henne. Fängelsevistelsen beror på Cats kamp om kvinnlig rösträtt och hon har svårt att finna sig i den stränga miljön i prästgården. Albert Canning är intresserad av naturandar och är övertygad att ha sett älvor dansa över ängen. Han bjuder in den...

Det har varit stiltje här på bloggen under min semester. Det beror på att jag har haft fullt upp med att sola, bada, träffa vänner, umgås med min son och leva husvagnslivet. Några böcker har jag hunnit läsa också förstås... I söndags vinkade jag av sonen när han skulle fortsätta sitt sommarlov med sin pappa. Samtidigt som det är smärtsamt att veta att man inte får träffa sitt barn på många dagar så vet jag att han kommer att ha roligt och mysigt med sin pappa och det var med viss stolthet i mammahjärtat som jag hörde honom fråga "Pappa - har du någon bok med dig?" Igår återvände jag till vardagen och jobbet, räkna med mer aktivitet här på bloggen också!

Ett fint paket med den här boken och några karameller damp ner i lådan idag!

Det är något med zombier som fascinerar mig. Det måste vara det ultimata skräckscenariot att världen förvandlas likt den gör i The Walking Dead eller I Am Legend och befolkas av ruttnande, äckliga mordiska varelser. Varma kroppar är en annorlunda zombiehistoria och jag måste erkänna att jag var sketisk till att börja med. För i Marions bok är zombierna inte bara mördarmaskiner utan har  tankar och en del kan till och med formulera enstaka ord. När de har ätit en människas hjärna så minns de scener ur den människans liv. De har också en förmåga att planera. Vissa av dem går ut för att jaga och tar tillbaka mat till de andra, de har "skolor" för zombiebarnen där de får öva sina mördarskills på människor och det finns ett slags helgedom som sköts av "skeletten". R kommer inte ihåg vem han var som människa men han tänker på det ibland och undrar. Han bor tillsammans med ett gäng andra zombier på en gammal flygplats. En dag är han och jagar i staden och möter Julie...