Nä, nu lägger jag ner...

Jag orkar inte med Elisabeth Nemerts Den vita liljan. Lyssnar på den som ljudbok i bilen när jag pendlar och jag har lyssnat på ungefär hälften av boken. Redan från början hade jag svårt för uppläsaren Louise Raeder, svårt både för hennes röst (vilket kanske är lite taskigt...) men främst på hennes sätt att läsa. Förnumstigt är ordet som poppar upp i huvudet för att beskriva läsningen.
Boken handlar om Catherina som föds i Palermo år 1460. Mamman dör i barnsäng och Catherina växer upp hos sin farbor och hans fru i Messina. Fadern tar avstånd från henne och träffar henne inte förrän brodern dör. Karaktärerna i boken är stereotypiska, överdrivna och tråkiga, handlingen förutsägbar. Det blir för mycket för mig och jag blir rent av irriterad när jag lyssnar...Tycker också att språket är stelt och fantasilöst.
Jag tilltalas av historiska böcker som handlar om starka kvinnors kamp för sin rätt till ett eget självbestämmande liv och hade väl vissa förhoppningar på den här boken. Tyvärr grusades de och jag lägger ifrån mig boken.

Andra som tyckt annorlunda om boken är Flygarens bokblogg och Ciccis bokblogg. Hyllan ser den som ett olycksfall i arbetet...