Fortsätt till huvudinnehåll

Nirvanaprojektet - Stefan Tegenfalk

Nirvanaprojektet är uppföljaren till Vredens tid som jag har recenserat här (en recension som råkade reta upp en del, så här i efterhand förstår jag mycket väl varför...).

Utfärdar härmed spoilervarning till er som ännu inte läst Vredens tid!

Leo Brageler, skaparen av Drog-X, hålls i fångenskap av säkerhetspolisen Martin Borg och hans islamofobgäng. I månader har de torterat och förhört honom för att få tillgång till formeln bakom drogen som gör folk galna av vrede, men han vägrar att yttra minsta ord.

Jonna de Brugge har begärt förflyttning och är tillbaka i kriminalkomissarie Walter Gröhns utredningsteam som ännu inte har släppt sökandet av Brageler och när den totalt empatilöse busen Hedman lämnar sitt gömställe samtidigt som fyra forskare i Tyskland, alla med koppling till Brageler, mördas börjar saker och ting att röra på sig igen. Och fort går det. Inom loppet av några timmar är det full action. Brageler börjar prata, Hedman går bärsärkargång, Martin Borgs kalla fasad börjar rämna och Walter och Jonna går några sömnlösa dygn till mötes.

Jag saknar mycket i den här boken. Själva storyn är bra, men den Tegenfalk tråkar ut mig...tyvärr...Jag vill veta mer om huvudpersonerna, inte bara vad de gör. Författaren slänger ut små halmstrån genom att låta Jonna bli kär och låta oss ana Walters sorg efter sin dotter. Men det är inte tillräckligt, jag vill veta mer och lära känna dem bättre. Karaktärerna förblir allt för neutrala för mig. Mina favoritdeckare är sådana där man genom utredningsarbetet kring ett mord får lära känna poliser, brottslingar och offer, men den biten skippas nästan helt av Tegenfalk. Det blir sterilt och tråkigt, bara action och snabbt tempo.

Jag saknar också att få veta mer om forskningen som Brageler har jobbat med och som de mördade tyska vetenskapsmännen höll på med. Det väckte så många frågor hos mig och jag hade önskat att Tegenfalk lagt lite mer krut på den etiska och filosofiska diskussionen. Jag får i och för sig en känsla av att det kommer att beröras mer i den tredje och sista boken, men...den kommer jag tycärr inte att läsa.

Lönnmördaren Mjásnik förstår jag inte alls. Han är helt fristående från de övriga och som läsare får jag ingen förklaring till hans existens, förutom alldeles i slutet möjligen. Men han blir som en lös tråd som hade behövt förankrats.

Nä, detta var inte en bok för mig. Andra som bloggat om boken (och inte nödvändigtvis tycker som jag) är Bokbrus, Fru E:s böcker och hyllan

Boken ges ut av Massolit förlag och kan köpas på Adlibris, Bokus och Bokia

Kommentarer

Linnea sa…
Jag fastnade inte heller för Vredens tid, men Nirvanaprojektet tyckte jag var riktigt spännande. Håller dock med dig helt om det du skriver om Vredens tid; att den liknade Millenniumböckerna lite väl mycket..
Anonym sa…
Tycker inte vredens tid liknade millenium det minsta. Fick känslan av att han snarare drev med hela deckargenren i vredens tid. Nirvanaprojektet var bra men bäst är sista delen (den felande länken) tycker jag. Alla tre är i alla fall mycket bra!

Populära inlägg i den här bloggen

Tillfälligt (?) avbrott

Efter att ha våndats och funderat fram och tillbaka så har jag bestämt mig för att, åtminstone tillfälligt, sluta uppdatera bloggen. De senaste åren så har jag varit något av en periodare, men perioderna då jag skriver här blir kortare och infaller alltmer sällan.  Jag vill inte sluta skriva om böcker jag har läst och lyssnat på, däremot kommer jag att göra det i ett annat format. Därför kommer jag att sälla mig till den växande skaran bookstagrammers och uppdatera mer regelbundet på Instagram i stället.  Egentligen så tycker jag själv bättre om att läsa långa blogginlägg om böcker i stället för kortare omdömen. Det är detta som mina funderingar kretsat så mycket kring. Jag har dock insett att om det ska bli något skrivet från mitt håll så får det bli kortare texter och då passar Instagram bra. Ni hittar mig på: Instagram där jag heter @mednasanienbok Facebooksidan Med näsan i en bok Goodreads där jag heter Anna (med näsan i en bok) Danielsson Hoppas vi ses där! Och kanske kom...

Stjärnlösa nätter; en berättelse om kärlek, svek och rätten att välja sitt eget liv - Arkan Asaad

Jag blev tipsad om den här boken av en kompis och lyssnade på den som ljudbok. Det var ett klockrent tips för jag tyckte mycket om boken. Handling (förlagets text): Stjärnlösa nätter  är en roman om hur de sega banden mellan fäder och söner, tvinnade av nedärvda idéer om respekt och plikt mot familjen, kolliderar med en ung mans självklara rätt att själv välja sitt liv. Berättelsen om Amàe ger läsaren inblick i en för de flesta okänd värld. Stjärnlösa nätter  handlar om Amàr som växer upp i en svensk småstad i en kurdisk familj, med en starkt dominerande far. När han är arton år beger sig familjen på en bilsemester till släkten i Irak. Det är första gången på många år som de reser tillbaka, och alla har höga förväntningar. När de är på plats efter en strapatsrik bilfärd genom Europa blir det en rad smärre kulturkrockar. För Amàr, som flyttat hemifrån i Sverige är det till exempel naturligt att ställa sig vid diskbänken, men han blir bortmotad av de kvinnliga släktingarn...

Jag for ner till bror - Karin Smirnoff

Jag har läst alla tre böcker av Karin Smirnoff och funderade först på om jag skulle skriva ett inlägg om alla tre men har bestämt mig för att varje bok förtjänar sitt eget inlägg. De kommer att komma i följd här på bloggen och jag börjar med bok nr 1 Jag for ner till bror. Handling (förlagets text): I Smalånger är det mesta som vanligt. Maria har hittats död. Hennes bror håller på att supa ihjäl sig. Harmynte John har hål som svarta hål i rymden och äldreomsorgen får en ny medarbetare, janakippo, som stack sin far med en högaffel. Mitt omdöme: Jag ska börja med att berätta att jag har lyssnat på, och inte läst, alla böcker vilket såklart tar bort en del av upplevelsen. Smirnoff skriver speciellt med korthuggna meningar och sammanskrivna namn (janakippo i stället för Jana Kippo) och ord. Jag tycker nog ändå (med förbehåll då att jag inte läst) att inläsaren Lo Kauppi får fram det på ett bra sätt i sin rytm när hon läser. Det enda förbehållet jag egentligen har på inläsningen är...