En björn skjuts och när Länsstyrelsens besiktningsman öppnar buken på den ryggar jaktlagets machomän tillbaka för stanken. De vet att Samuels jakthund ligger däri, men något annat trillar också ut...En benbit som definitivt inte kommer från en hund...
Samtidigt hämtar sig åklagaren Rebecca från sitt senaste äventyr där hon återigen stirrade döden i vitögat. Älven pratar fortfarande om döden med henne men nu på ett tröstande sätt. Hon har börjat hitta tillbaka till lugnet och ibland även till skrattet. Kollegan och polishundföraren Krister hjälper henne. Av Krister har hon fått hunden Snorvalpen som ljusar upp vardagen, vid sin sida har hon också fortfarande den självständiga byrackan Vera som helt går sina egna vägar i byn Kurravaara.
En morgon dyker grannen Sivving upp och ber henne och Krister följa med till Sol-Britt som bor i byn. Sol-Britts jobbarkompisar har hört av sig, de är oroliga eftersom hon inte dök upp på jobbet och vill att Sivving tittar till henne. De hittar henne brutalt mördad i sin säng. Barnbarnet Marcus, 7 år gammal, är inte kvar i huset men hittas senare av Kristers hundar. Marcus finner tröst hos Vera medan en polisutredning kring farmodern drar igång. En utredning som för teamet ända till tidigt 1900-tal och växer sig stor. Rebeccas ytterst svinige åklagarkollega von Post ser till att Rebecca blir petad från utredningen, men det hindrar henne inte från att i hemlighet bidra med efterforskningar.
Jag älskar Åsa Larssons böcker och hon gör mig inte besviken. Detta är den femte boken om Rebecca Martinsson och den femte boken jag läser.
Vad är det då som har fått mig att fastna så för hennes böcker? Främst kanske miljöerna. Hon har så vackra beskrivningar av landskapet, jag förstår precis hur Rebeccas farmors gamla hus i Kurravaara ser ut, luktar och låter, människorna är verkliga och lätta. Jag tänker att det är precis så det är i Kiruna med omnejd, precis som hon beskriver.
Jag tycker också mycket om hur hon låter männiksors och djurs relation stå i fokus, hur hon kan karaktärisera en människa genom att beskriva dennes förhållningssätt till ett djur.
Att återvända till Kiruna och Kurravaara är lite som att komma hem och återse gamla kompisar. Jag känner igen mig både hos Rebecca och polisen Anna-Maria Mella. Karaktärernas privata liv tar precis lagom plats i berättelsen och ingenting som skrivs är oviktigt. Hon låter karaktärernas inbördes relationer utvecklas i lagom takt och det finns hela tiden en karg värme i texten.
Larssons språk är avskalat och vackert. Även när hon ska skildra känslostämmningar och personligheter tar hon med naturen i sin beskrivning...och tvärtom också. Skickligt och poetiskt.
Jag har verkligen ingenting negativt att säga om den här boken. Den är vacker, spännande, rolig, ångestladdande och på alla sätt läsvärd.
Gör som jag och läs den!
Boken ges ut av Albert Bonnier Förlag och kan köpas på Bokus, Adlibris och Bokia.
Andra som bloggat om boken är En bok om dagen, Bokhora och Hanssons blogg
Samtidigt hämtar sig åklagaren Rebecca från sitt senaste äventyr där hon återigen stirrade döden i vitögat. Älven pratar fortfarande om döden med henne men nu på ett tröstande sätt. Hon har börjat hitta tillbaka till lugnet och ibland även till skrattet. Kollegan och polishundföraren Krister hjälper henne. Av Krister har hon fått hunden Snorvalpen som ljusar upp vardagen, vid sin sida har hon också fortfarande den självständiga byrackan Vera som helt går sina egna vägar i byn Kurravaara.
En morgon dyker grannen Sivving upp och ber henne och Krister följa med till Sol-Britt som bor i byn. Sol-Britts jobbarkompisar har hört av sig, de är oroliga eftersom hon inte dök upp på jobbet och vill att Sivving tittar till henne. De hittar henne brutalt mördad i sin säng. Barnbarnet Marcus, 7 år gammal, är inte kvar i huset men hittas senare av Kristers hundar. Marcus finner tröst hos Vera medan en polisutredning kring farmodern drar igång. En utredning som för teamet ända till tidigt 1900-tal och växer sig stor. Rebeccas ytterst svinige åklagarkollega von Post ser till att Rebecca blir petad från utredningen, men det hindrar henne inte från att i hemlighet bidra med efterforskningar.
Åsa Larsson |
Vad är det då som har fått mig att fastna så för hennes böcker? Främst kanske miljöerna. Hon har så vackra beskrivningar av landskapet, jag förstår precis hur Rebeccas farmors gamla hus i Kurravaara ser ut, luktar och låter, människorna är verkliga och lätta. Jag tänker att det är precis så det är i Kiruna med omnejd, precis som hon beskriver.
Jag tycker också mycket om hur hon låter männiksors och djurs relation stå i fokus, hur hon kan karaktärisera en människa genom att beskriva dennes förhållningssätt till ett djur.
Att återvända till Kiruna och Kurravaara är lite som att komma hem och återse gamla kompisar. Jag känner igen mig både hos Rebecca och polisen Anna-Maria Mella. Karaktärernas privata liv tar precis lagom plats i berättelsen och ingenting som skrivs är oviktigt. Hon låter karaktärernas inbördes relationer utvecklas i lagom takt och det finns hela tiden en karg värme i texten.
Larssons språk är avskalat och vackert. Även när hon ska skildra känslostämmningar och personligheter tar hon med naturen i sin beskrivning...och tvärtom också. Skickligt och poetiskt.
Jag har verkligen ingenting negativt att säga om den här boken. Den är vacker, spännande, rolig, ångestladdande och på alla sätt läsvärd.
Gör som jag och läs den!
Boken ges ut av Albert Bonnier Förlag och kan köpas på Bokus, Adlibris och Bokia.
Andra som bloggat om boken är En bok om dagen, Bokhora och Hanssons blogg
Kommentarer