För många år sedan, jag tror det var 2003, så läste jag Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren. Det är en av de absolut bästa böcker jag någonsin läst, den förtrollade mig fullständigt. Jag har sedan dess varken vågat läsa boken igen eller läsa något annat av författaren. Jag har på något sätt varit rädd att jag ska bli besviken av en omläsning eller att hans nya böcker ska vara dåliga och på något sätt förminska upplevelsen och känslan av Den vidunderliga kärlekens historia. Maja Lundgren nämner författaren i sin bok Myggor och tigrar, han beskrivs inte i särskilt positiva termer och det gjorde mig än mer skeptisk till att läsa något annat av Vallgren.
Men så stod jag en dag på biblioteket i Hörnefors och skulle välja mig en CD-bok ur deras (inte alltför stora) samling och min blick föll på Havsmannen, uppläsare Rebecka Hemse - och hennes uppläsningar brukar jag gilla. Den var desutom ganska kort, bara sex stycken skivor. Jag slog helt enkelt till och lånade den, för det kan ju vara så att han skrivit ytterligare en fantastisk bok.
Början av boken påminner mig om en rå barndomsskildring a lá Susanna Alakoski. Det var nästan så att jag hörde hennes röst i stället för Rebecka Hemses ibland. Historien utspelar sig i Falkenberg, tidigt 80-tal. Syskonen Nella och Robert växer upp med en missbrukande mamma och med en pappa som åker in och ut ur fängelset. Robert går i specialklass, har trasiga glasögon och blir mobbad. Storasyster Nella gör vad hon kan för att skydda Robert från mobbarna, men den elakaste av dem alla - ett särdeles sadistiskt barn - Gerhard får korn på dem och utnyttjar, utpressar och plågar dem. Så händer något oväntat i berättelsen, en sagofigur nästlar sig in...
Havsmannen är en underbart bra bok, men på ett annat sätt än Den vidunderliga... De berör visserligen samma stora livsteman som utanförskap, rädslan för det som är annorlunda, mänsklig grymhet och kärlek. Det här är en grym bok och mobbaren Gerhard är en ytterst otäck filur trots sin unga ålder. Jag ryser till ibland när jag lyssnar, andra gånger är jag så förbannad att jag nästan börjar prata tillbaka till karaktärerna i boken. Jag tycker så himla mycket om Nella och jag tycker så himla synd om Robert och jag blir så arg på oansvariga föräldrar och andra vuxna. Varför är det så att vuxna sällan vågar se när barn far illa? Vad är det man är så rädd för? Och varför ser inte de vuxna den mobbning som pågår?
Samtidigt så fascinerar historien om själva havsmannen mig otroligt, samma med de olika karaktärernas reaktion på honom och det han står för. Vallgren väver på ett väldigt skickligt sätt ihop saga och socialrealism. Efter att ha lyssnat på Havsmannen kommer jag definitivt att våga ta mig an romanen Kunzelmann och Kunzelmann. Vallgren gjorde mig långt ifrån besviken - tvärtom!
Ljudboken ges ut av Bonnier Audio och pocketen av Månpocket. Ni kan köpa boken på Adlibris och Bokus
Andra som bloggat om boken är Bokhora, Eli läser och skriver och Enligt O
Kommentarer
Den här är ju också fantastiskt bra men på ett annat vis, precis som du säger. Jag tror du lugnt kan läsa vidare Vallgren för hans böcker har aldrig gjort mig besviken. Kunzelmann & Kunzelmann är väldigt, väldigt bra den också.
Book Pond - Ska ta och läsa Kunzelmann nån dag:)
Anna - kul!