Stål utspelar sig i ett nedslitet bostadskomplex i den gamla stålindustristaden Piombini i Toscana och handlar om bästa kompisarna Anna och Francesca. Det är varmt, skitigt och fult i höghusområdet som ligger alldeles vid det vackra Tyrrenska havet där de båda vännerna gärna söker sin tillflykt. I horisonten skymtar de Elba men på Via Stalingrado kretsar allt kring stålverket. Flickorna är 13 år gamla och beredda att ta steget mot vuxenvärlden men iakttas av pappor och pojkar, varenda steg de tar synas och bedöms av mäns ögon.
Jag tyckte väldigt mycket om den här boken som på ett så fint sätt beskriver de båda flickornas förutsättningar i livet, deras drömmar om framtiden och kamp för få skapa sina egna liv. Fint men samtidigt utan att väja för det råa och fula, utan att väja för fattigdomen som omger dem eller den hederskultur de är en del av.
Det var en bok som gjorde mig glad men också väldigt arg. Glad över att få ta del av den starka och betydelsefulla vänskapen. Arg över att så många flickor och kvinnor växer upp under så ojämlika förhållanden.
När jag väl hade satt näsan i Stål så hade jag svårt att slita mig förrän sista sidan var läst. Avallone är en duktig berättare som kan förmedla en komplex beskrivning av ett samhälle, en stadsdel, familjer och enskilda individer.
Boken ges ut av Natur och Kultur och kan köpas på Adlibris eller Bokus
Kommentarer