Nu har Kakan skrivit en bok som är lika delar självbiografi och feministisk text. Feminism och politik (vänsterorienterad) har alltid varit en stor del av Kakans liv och ska jag vara ärlig så känns retoriken i boken tidvis väldigt 70-tal - förutom när cis-personer, binära, icke-binära och, ja ni fattar, då är det väldigt mycket 2010-tal.
Hela Kakan är en tunn bok, endast 140 sidor, med stor text så man läser den utan problem på en dag. Och det var tur för annars hade jag tappat intresset. Inte på grund av ämnet utan för att den är så rörig, jag hittar inte strukturen i den. Hon hoppar fram och tillbaka och jag kommer på mig själv att sitta och hitta på en annan ordning på kapitlen. För mig tog det fokus från själva texten. Språket är väldigt mycket talspråk och det känns mer som att jag lyssnar på någon som improviserar någon form av monolog där man inte får en syl i vädret än att jag läser en väl genomtänkt självbiografi ur ett feministiskt kontext. Det är synd. Jag tror att Kakan har mycket att berätta men att hon skulle ha varit behjälpt av en tuffare redaktör.
Det kapitel som var mest tänkvärt för mig var det som handlade om ADHD, hur lite formning som är gjord på flickor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och konsekvenserna av det. Väldigt intressant.
Boken ges ut av Månpocket och kan köpas på Adlibris och Bokus
Andra som bloggat om boken är Feministbiblioteket, Västmanländskans bokblogg och Mias bokhörna
Kommentarer