Ikväll har hela familjen (= jag, A. 9 år, två katter och en kanin) hängt i biblioteket. Alltså, vårt eget lilla rum fyllt med böcker, en läsfåtölj och ett skrivbord. Ibland hamnar vi här och bara pratar en massa, strunt varvat med allvar. Mellan allt snack om nerfkrig, Overwatch och Dinosaur Simulator så pratade vi om böckerna som omslöt oss. Jag drog ut Karin Bojs bok Min europeiska familj - De senaste 54 000 åren och sa: Den här är jag jättesugen att läsa, måste göra det snart!
Eftersom det är en mammut på framsidan så blev A intresserad och vi började bläddra i boken som innehåller en del foton som man kan titta på och läsa om. A konstaterade också att den är väldigt tjock och att den är det på grund av kombinationen tjocka blad och många sidor. Åh, vad jag hoppas att han, när han blir större, kommer att fortsätta att känna på och bläddra i böcker på det här sättet!
Så säger han att han vill läsa den här boken (eller rättare sagt att jag ska läsa den för honom...). Jag blir lite tveksam och börjar säga saker som att den nog är för svår för honom och att han kanske ska vänta med att läsa den. Sedan kommer jag på mig själv och inser vad det är jag gör. Jag försöker alltså kväva en nyfikenhet och kunskapstörst! Katastrof!!!
Vi kom överens om att läsa första kapitlet så att han själv kunde avgöra om han fortfarande vill läsa den. Sagt och gjort. Vi läste första kapitlet "Begravningen" och den står fortfarande på "Att läsa-listan", först måste vi ju läsa ut Kryp av M.G. Leonard
Kommentarer