Handling (förlagets text):
En far och hans son vandrar ensamma genom ett nedbränt amerikanskt landskap. Kylan är genomträngande och snön som faller blandas med askan i luften. Himlen är släckt på ljus. Deras destionation är kusten, men de vet inte om något väntar på dem där. Allt de har är en pistol att försvara sig med mot de laglösa gäng som rör sig längs vägen, de kläder de bär på kroppen, en kärra med mat de hittat och varandra. Vägen är en djupt gripande berättelse om en resa. På hyptnotiskt kraftfullt sätt ställs kärleken mellan en far och hans son mot en hopplöst skrämmande framtid.
Mitt omdöme:
Jag minns att jag tyckte att filmen var fantastiskt bra (tror jag måste se om den), att jag grät floder coh att den gav mig ångest. Boken ger mig samma slags ångest men inte lika intensivt, förmodligen tack vare att jag får vistas en del i faderns tankevärld. De är så utsatta, far och son, och det som väckte sådan oro och ångest hos mig var just det - vad händer om pappan dör och pojken blir ensam kvar. Bara tanken på att som förälder måsta brottas med vetskapen att saker kan hända som gör att mitt barn blir alldeles ensam i en ond värld.
Pappan vägrar att ge upp hoppet om att det finns en bättre värld vid kusten, att det finns en gemenskap som de kan ansluta sig till. Hoppet är det enda som får dem att röra sig framåt. Det är mödosamt, det är tufft, de svälter och fryser och längtar efter hon som en gång var mamma och fru. De har bara varandra. Ibland möter de på andra men ingen går att lita på.
McCarthys spårk är avskalat och det känns som att varje ord är vägt på en vågskål. Det gör också att berättelsen går rakt in i hjärtat. Inte på samma intensiva sätt som filmen men den griper mig som en kall hand. Det här är något av en "måste-läsning" för dig som gillar dystopier.
Kommentarer