Handling (förlagets text):
Tre tidsperspektiv. Två generationer. En hemlighet.
Efter ett uppslitande gräl inser Alex att han bär påven vrede, ett odefinierbart mörker. Besatt av att ta reda på dess ursprung följer han ledtrådar som tar honom tillbaka till sommaren 1932 och vintern 1988, och de ödesdigra händelserna som kom att förändra allt.
I Bränn alla mina brev väver Alex Schulman samman tre perspektiv till en berättelse som överskrider både tid och rum. Med hjälp av autentiska brev och dagboksutdrag avtäcker han inte bara århundradets kärlekshistoria, utan även dess tragiska konsekvenser. Det är en gripande och djupt personlig skildring av passion och svartsjuka, och hur ett mötet det förflutna kan skapa svallvågor över årtionden.
Mitt omdöme:
Jag har inte läst Schulmans tidigare böcker som också handlar om honom själv i relation till sin familj. Schulman inleder med en scen som inte är så smickrande för honom själv. Med sin vrede skrämmer han både sin fru och sina barn. Kanske är han tvungen att hänga ut sig själv på det här sättet för att med gott samvete kunna hänga ut sin morfar Sven Stolpe senare i boken.
I sin jakt på att förstå varför han är så arg så söker han sig nämligen tillbaka i familjens historia och mönster och boken handlar i mångt och mycket om hans despotiske och kontrollerande morfar, den kände litteraturkritikern, Sven Stolpe och hans mormor Karin Stolpe som under en sommar hade en otrohetsaffär med Svens ärkerival Olof Lagercrantz.
Flera i cirkeln tyckte mycket bra om boken och den har hyllats på diverse kultursidor, mycket på grund av språket. Mig föll den inte i smaken. Jag har svårt att sätta fingret på varför jag inte ser det andra ser i boken men den berör mig bara inte. Det är inte så att den är dålig, den är okej men inte mer än så.
Boken ges ut av Bookmark och kan köpas på Adlibris och Bokus.
Kommentarer