bittrare än döden - Camilla Grebe och Åsa Träff

bittrare än döden är andra boken om Aina och Siri. Aina och Siri är bästa vänner, psykoterapeuter och driver en egen mottagning tillsammans Sven. Deras gamla studiekompis Vijay, numera professor i forensisk psykologi, vill att de som en del i ett forskningsprojekt ska leda en självhjälpsgrupp för kvinnliga våldsbrottsoffer. Det går utanför vad de brukar göra men ganska snart försvinner deras tidiga skeptiscism. En av deltagarna i självhjälpsgruppen får reda på att hennes före detta killes sambo blivit brutalt mördad i deras hem, mitt framför ögonen på sambons femåriga dotter. Detta skrämmer henne och hon söker sig till Siri för råd och tröst. Siri är tillsammans med Marcus, polisen som hon började dejta i första boken, men kan inte bestämma vilka känslor hon egentligen har för honom. Aina tycks äntligen ha träffat en man som lyckas hålla hennes intresse ett längre tag.

Det här är riktigt, riktigt bra. Det är så härligt när man stöter på en sådan här bladvändare som i stort sett är omöjlig att lägga ifrån sig. I Grebe och Träffs första roman Någon sorts frid (som jag har recenserat här) får vi för första gången stifta bekantskap med Siri, Aina, Vijay, Marcus och Sven. När jag nu läser bittrare än döden inser jag hur bra de har lyckats bygga upp sina karaktärer. Det är verkligen som att träffa gamla kompisar igen och det är kul att hänga med dem en bok till. Jag uppskattar även hur de utvecklas och att ingen av karaktärerna stagnerar. Förutom nervpirrande brott är det fokus på kärlek och relationer i denna bok. "Love fucks you up" som Sven säger...
Jag älskar också när deckarförfattare tar en kolmplex och intressant samhällsfråga och belyser den i sin kriminalroman, genom brotten som begås. I den här boken är det mäns våld mot kvinnor som lyfts upp i ljuset, men inte ensidigt och enkelt. Verkligheten är komplex och det måste man våga se. Jag gillar särskilt hur karaktären Henrik målas upp, spännande och realistiskt.
Bokens tempo är snabbt och det är en perfekt deckare att ha med sig på stranden eller läsa i stugan/husvagnen på kvällen. Strået vassare än första boken, men även om det är en fristående bok så vinner den förmodligen på att man läst Någon sorts frid först. Det var små irritationsmoment i slutet av boken, men det absoluta slutet...oooh så bra, mer säger jag inte.

Andra som skrivit om boken är Boktoka, en bok om dagen och Bokbrus.