Ella Andersson är rättsläkare, arbetar i ett högt tempo och nära polisen. Hon håller på att separera från sin sambo Martin efter ett 14 år långt förhållande och brottas även med sin relation till mamma och mormor. Ella kommer från en förmögen familj men har mer eller mindre tagit avstånd från dem och därför bytt efternamn. Dock har hon den ekonomiska fördelen kvar och har inga problem att hitta en stor, fin våning i ett gammalt hus i centrala staden. Hennes kollega får ta hand om ett fall där ett gammalt lik hittats nergrävt i en skog. Tillsammans med liket hittas även ett antal föremål. Ella blir nyfiken på fallet och hittar kopplingar till sitt privata liv. Hon drar igång en privat undersökning som svarar på frågor från det förflutna.
Picket & Pocket (bokcirklen jag är med i) diskuterade boken och vi var ganska eniga i vad vi tyckte om boken. Det jag skriver här är en sammanfattning av vår diskussion.
Författaren Elias Palm är själv rättsläkare och det märks i texten. Ofta känns det som att Palm är ute på ett korståg för att berätta vad en rättsläkare egentligen gör, så att vi inte ska tro att verkligheten är som CSI och andra TV-serier. Han skriver torrt och korrekt vilket gör att det är svårt att få någon känsla för karaktärerna. Allt för ofta lägger han in små informationstexter som känns onödiga för själva berättelsen, till exempel en obduktion av ett spädbarn som dött i plötslig spädbarnsdöd och nåt vattenlik här och där...
Har ju tidigare läst och recenserat Kathy Reichs som är rättsantropolog, hon lyckas på ett mer underhållande sätt att få in fakta i sina historier.
Det är många kvinnliga karaktärer i Palms bok och han kanske tror att han känner det kvinnliga väsendet väl, men misslyckas kapitalt. Vi var alla överens om att boken nog hade varit bättre om han valt att ha en man som huvudkaraktär. De män som finns i boken är de karaktärer man får en känsla för. Ella blir bara märklig, stereotypisk och vissa händelser som beskrivs tycks mer som en mans fantasi kring en kvinna. Jag tänker framför allt på när Ella går i på ett stort varhus (Palm skriver aldrig ut namn, men vi identifierade det stora varhuset till Åhlens i centrala Stockholm) och blir sminkad på parfym och smink avdelningen. Det är så skämmigt så att man bara vill dö när hon genast börjar flirta med sminkören och när han säger att han på en gång kunde se att hon är ett biblioteksluder - och hon bara skrattar och tycker det är gulligt. Vad ska man säga...stämmer inte alls överens med hur Palm tidigare beskrivit Ella.
Vi tyckte också att han hade för många trådar och att det var mycket som inte gick ihop samt att det blir mycket yta. Det finns många spår som han hade kunnat ägna en egen berättelse kring och inte ens behövt nämna i den här boken.
Vi sa mycket mer också, men jag tror jag avslutar här. Som ni kanske förstår så var ingen som var särskilt förtjust i boken, men vi konstaterade att de roligaste diskussionerna blir kring just de böcker som vi inte tyckt om. Så var det också när vi läste Metro 2033
Andra som bloggat om boken är Boksnoken, Bokblomma och Ljudboksbloggen
Både Boksnoken och Ljudboksbloggen gillade ju boken och vill du trots allt köpa den så är den utgiven av Pocketförlaget och kan köpas på Bokus, Adlibris, Bokia och CDon
Picket & Pocket (bokcirklen jag är med i) diskuterade boken och vi var ganska eniga i vad vi tyckte om boken. Det jag skriver här är en sammanfattning av vår diskussion.
Författaren Elias Palm är själv rättsläkare och det märks i texten. Ofta känns det som att Palm är ute på ett korståg för att berätta vad en rättsläkare egentligen gör, så att vi inte ska tro att verkligheten är som CSI och andra TV-serier. Han skriver torrt och korrekt vilket gör att det är svårt att få någon känsla för karaktärerna. Allt för ofta lägger han in små informationstexter som känns onödiga för själva berättelsen, till exempel en obduktion av ett spädbarn som dött i plötslig spädbarnsdöd och nåt vattenlik här och där...
Har ju tidigare läst och recenserat Kathy Reichs som är rättsantropolog, hon lyckas på ett mer underhållande sätt att få in fakta i sina historier.
Det är många kvinnliga karaktärer i Palms bok och han kanske tror att han känner det kvinnliga väsendet väl, men misslyckas kapitalt. Vi var alla överens om att boken nog hade varit bättre om han valt att ha en man som huvudkaraktär. De män som finns i boken är de karaktärer man får en känsla för. Ella blir bara märklig, stereotypisk och vissa händelser som beskrivs tycks mer som en mans fantasi kring en kvinna. Jag tänker framför allt på när Ella går i på ett stort varhus (Palm skriver aldrig ut namn, men vi identifierade det stora varhuset till Åhlens i centrala Stockholm) och blir sminkad på parfym och smink avdelningen. Det är så skämmigt så att man bara vill dö när hon genast börjar flirta med sminkören och när han säger att han på en gång kunde se att hon är ett biblioteksluder - och hon bara skrattar och tycker det är gulligt. Vad ska man säga...stämmer inte alls överens med hur Palm tidigare beskrivit Ella.
Vi tyckte också att han hade för många trådar och att det var mycket som inte gick ihop samt att det blir mycket yta. Det finns många spår som han hade kunnat ägna en egen berättelse kring och inte ens behövt nämna i den här boken.
Vi sa mycket mer också, men jag tror jag avslutar här. Som ni kanske förstår så var ingen som var särskilt förtjust i boken, men vi konstaterade att de roligaste diskussionerna blir kring just de böcker som vi inte tyckt om. Så var det också när vi läste Metro 2033
Andra som bloggat om boken är Boksnoken, Bokblomma och Ljudboksbloggen
Både Boksnoken och Ljudboksbloggen gillade ju boken och vill du trots allt köpa den så är den utgiven av Pocketförlaget och kan köpas på Bokus, Adlibris, Bokia och CDon
Kommentarer