Den andra kvinnan läste vi tillsammans i bokcirkeln och pratade om vid träffen i början av juni - som ni märker ligger jag lite efter i "recenserandet"... Jag ska försöka komma i kapp för det är så svårt att sammanfatta vad man tyckte så långt efteråt, men jag gör ett försök.
Handling (förlagets beskrivning):
Hon arbetar på Norrköpings sjukhus och står längst ner i hierarkin, efter läkarna, sjuksköterskorna och undersköterskorna. Hon återfinns i bespisningen. Men hon drömmer om att en dag bli författare, att flytta någon annanstans och leva ett helt annat liv.
En dag när det regnar råkar hon i samspråk med läkaren Carl Malmberg och han erbjuder henne skjuts hem. Det blir startpunkten för en passionerad kärlekshistoria mellan en gift man och en älskarinna som drömmer sig bort.
Det jag minns bäst av samtalet vi hade om boken var att de andra tyckte så mycket bättre om boken än vad jag gjorde. Lite så att det gav mig känslan "vad har jag missat" eller "är jag inte lika smart som de andra". För jag förstår nämligen att det är en väldigt välskriven bok med vackert språk, en bok som man på något sätt borde tycka om. Men jag tyckte den var på gränsen till tråkig och hade dessutom väldigt svårt för huvudkaraktären, svårt att förstå henne. Just det sistnämnda har jag märkt löper som en röd tråd genom böcker som inte har fallit mig i smaken. Det behöver inte vara så att jag ska tycka om huvudkaraktären (karaktärerna) för att tycka om boken men jag måste förstå dem. De måste väcka något inom mig, få ingång mig på något sätt och det saknas mig i Den andra kvinnan. Jag kan inte relatera till hennes känslor och framförallt inte till hennes upptagenhet av vedervärdige mannen Carl Malmberg.
Min bokcirkelkompis och fellow bokbloggare Bokblomma har skrivit en fantastiskt bra recension (klicka på länken och läs den!). Hon skriver bland annat så här:
Efter att ha läst det och efter samtalet i bokcirkeln så gör jag följande reflektion:
Jag kommer från en privilegierad bakgrund. Inte på så sätt att jag är uppvuxen i en familj med obegränsade ekonomiska medel, men som barn upplevde jag aldrig att vi/jag var begränsad på något sätt. Det har alltid varit en självklarhet att studera på universitet och att ha en palett att välja mellan som vuxen, att få göra det som jag vill göra. Att jag kan bli något. Vi var på semestrar, utomlands och i Sverige, och jag fick åka som utbytesstudent till USA ett år. Det är kanske som Bokblomma skriver att jag utifrån den bakgrunden inte förstår klassresenärens svårigheter fullt ut. Intellektuellt kan jag förstå det men förmodligen inte emotionellt. Jag kan inte identifiera mig med det. Jag inbillar mig (baserat på tidigare läsupplevelser) att jag hade kunnat göra det om berättarjagets bakgrund på ett tydligare sätt hade varit en av utsatthet. Alltså om hon exempelvis vuxit upp i en väldigt socialt utsatt familj.
ELLER så är det språket som gör att jag inte emotionellt kan ta till mig budskapet. Kanske har det att göra med var i livet jag befann mig när jag lyssnade på boken, eller precis på grund av det, att jag lyssnade och inte läste.
Trots att jag verkligen har förakt att analysera varför min upplevelse av boken var så annorlunda de andras så har jag inte ett svar på det. Den föll mig bara inte i smaken, inte då i alla fall.
Boken ges ut av Norstedts och kan köpas på Adlibris och Bokus
Andra som bloggat om boken är Läsresan, Feministbiblioteket och Att leva loppan
Handling (förlagets beskrivning):
Hon arbetar på Norrköpings sjukhus och står längst ner i hierarkin, efter läkarna, sjuksköterskorna och undersköterskorna. Hon återfinns i bespisningen. Men hon drömmer om att en dag bli författare, att flytta någon annanstans och leva ett helt annat liv.
En dag när det regnar råkar hon i samspråk med läkaren Carl Malmberg och han erbjuder henne skjuts hem. Det blir startpunkten för en passionerad kärlekshistoria mellan en gift man och en älskarinna som drömmer sig bort.
Det jag minns bäst av samtalet vi hade om boken var att de andra tyckte så mycket bättre om boken än vad jag gjorde. Lite så att det gav mig känslan "vad har jag missat" eller "är jag inte lika smart som de andra". För jag förstår nämligen att det är en väldigt välskriven bok med vackert språk, en bok som man på något sätt borde tycka om. Men jag tyckte den var på gränsen till tråkig och hade dessutom väldigt svårt för huvudkaraktären, svårt att förstå henne. Just det sistnämnda har jag märkt löper som en röd tråd genom böcker som inte har fallit mig i smaken. Det behöver inte vara så att jag ska tycka om huvudkaraktären (karaktärerna) för att tycka om boken men jag måste förstå dem. De måste väcka något inom mig, få ingång mig på något sätt och det saknas mig i Den andra kvinnan. Jag kan inte relatera till hennes känslor och framförallt inte till hennes upptagenhet av vedervärdige mannen Carl Malmberg.
Min bokcirkelkompis och fellow bokbloggare Bokblomma har skrivit en fantastiskt bra recension (klicka på länken och läs den!). Hon skriver bland annat så här:
Klass och vad klass och bakgrund gör med människor ligger också som ett lager genom hela berättelsen. Bohman redogör insiktsfullt och på pricken för klassresenärens svårigheter. Det är inte alla som förstår att klass inte har så mycket med pengar att göra, som en känsla av att på något sätt vara underlägsen och inte få höra till; en känsla av att inte kunna ta för sig eller ha rätt att försöka leva ut sina drömmar. Klass har inte så mycket med lön och utbildning att göra som många tror. Jag vet inte om människor från privilegierade bakgrunder förstår detta ens efter att ha läst en sådan här bok, men för mig är det här en läsning som går rakt in i hjärtat. Jag nickar hela tiden och känner att Bohman som ingen annan författare har lyckats skildra precis den där känslan av underlägsenhet och maktlöshet som finns hos den som befinner sig långt ner på hierarkin. Hon blottar alla mekanismer som ligger där och lurar. Hon skildrar de privilegierades attribut, inte bara Svenskt tenn-inredningen, utan kanske framför allt den självklarhet med vilken de privilegierade kan unna sig smått och stort i livet och den självklarhet det är för dem att storsint prata om mångfald och feminism från deras egna blinda ovanifrånperspektiv.
Efter att ha läst det och efter samtalet i bokcirkeln så gör jag följande reflektion:
Jag kommer från en privilegierad bakgrund. Inte på så sätt att jag är uppvuxen i en familj med obegränsade ekonomiska medel, men som barn upplevde jag aldrig att vi/jag var begränsad på något sätt. Det har alltid varit en självklarhet att studera på universitet och att ha en palett att välja mellan som vuxen, att få göra det som jag vill göra. Att jag kan bli något. Vi var på semestrar, utomlands och i Sverige, och jag fick åka som utbytesstudent till USA ett år. Det är kanske som Bokblomma skriver att jag utifrån den bakgrunden inte förstår klassresenärens svårigheter fullt ut. Intellektuellt kan jag förstå det men förmodligen inte emotionellt. Jag kan inte identifiera mig med det. Jag inbillar mig (baserat på tidigare läsupplevelser) att jag hade kunnat göra det om berättarjagets bakgrund på ett tydligare sätt hade varit en av utsatthet. Alltså om hon exempelvis vuxit upp i en väldigt socialt utsatt familj.
ELLER så är det språket som gör att jag inte emotionellt kan ta till mig budskapet. Kanske har det att göra med var i livet jag befann mig när jag lyssnade på boken, eller precis på grund av det, att jag lyssnade och inte läste.
Trots att jag verkligen har förakt att analysera varför min upplevelse av boken var så annorlunda de andras så har jag inte ett svar på det. Den föll mig bara inte i smaken, inte då i alla fall.
Boken ges ut av Norstedts och kan köpas på Adlibris och Bokus
Andra som bloggat om boken är Läsresan, Feministbiblioteket och Att leva loppan
Kommentarer