Svarta havet börjar med att Tamouna vaknar i sin lilla lägenhet i Paris. Det är hennes 90-årsdag och det ska hållas kalas. Hela släkten är inbjuden och barnen och barnbarnen stökar och förbereder inför festen. Tamouna själv oroar sig mest över om hennes ungdomskärlek Tamas ska komma som han lovat eller inte. Födelsedagen och pratet om alla släktingar väcker minnen till liv och berättelsen för sig bakåt i tiden.
Tamouna föddes i Georgien. På somrarna åkte hon med familjen till morföräldrarnas sommarhus vid Svarta Havet där hon 15 år gammal möter Tamas för första gången och blir häftigt förälskad. Men så invaderas landet av Röda Armén och Tamouna och hennes familj tvingas fly till Frankrike och Paris där de skapar sig ett nytt liv samtidigt om drömmen om hemlandet hela tiden finns där.
Davrichewys vackra, poetiska språk bidrar till en väldigt speciell stämning i boken. När jag nu tänker tillbaka på boken (det är ett par månader sedan jag läste den) så infinner sig en varm, lite sorgesam, känsla i kroppen. Jag tänker på Tamouna som i gränsen mellan barndom och vuxenliv tvingas bryta upp och fly hals över huvud. Som inte hinner säga farväl till sina morföräldrar, som tvingas lämna allt hon tycker om och vars första förälskelse aldrig får blomma ut på grund det som händer i hennes land. Den väcker också många tankar över det som händer i världen just nu, på alla människor som befinner sig på flykt.
Boken gavs ut av Wahlström och Widstrand men finns inte längre att köpa, men du hittar den alldeles säkert på biblioteket. Ett hett tips är att leta rätt på den och låta den uppsluka dig.
Andra som bloggat om boken är LitteraturMagazinet, Sofies bokblogg och mimmimariesböcker
Kommentarer