I vargavinterns tid är en historisk thriller om en överlevande kvinna och ett grymt brott.
Året är 1717 och den kallaste vintern i mannaminne står för dörren. Maija, Paavo och deras två döttrar har flytt från Österbotten och bosatt sig i det kärva men vackra Lappland. I trakten finns en kyrka, en präst och några nybyggare. Alldeles intill dem tornar Svartåsen upp sig, ett berg vars dunkla historia kastar sin skugga över traktens invånare. Det dröjer inte länge förrän en av döttrarna hittar den illa tilltygade kroppen av en man uppe på berget. En vargattack, fastslår nybyggarna, men Maija är övertygad om att ett mord har begåtts. Samtidigt ger sig Paavo av till kusten för att söka jobb och Maija får ensam försöka överleva med sina två barn i det vinterlånga, lappländska mörkret.
När hon väl börjar nysta i mordet kliver hon rakt in i traktens mörka förflutna; hemligheter och svek som nybyggarna och prästen gjort allt för att begrava. Och allteftersom snön lägger sig inser hon också vad det kostar att leva i skuggan av Svartåsen – och den fruktansvärda sanningen om de människor som betalat priset.
Året är 1717 och den kallaste vintern i mannaminne står för dörren. Maija, Paavo och deras två döttrar har flytt från Österbotten och bosatt sig i det kärva men vackra Lappland. I trakten finns en kyrka, en präst och några nybyggare. Alldeles intill dem tornar Svartåsen upp sig, ett berg vars dunkla historia kastar sin skugga över traktens invånare. Det dröjer inte länge förrän en av döttrarna hittar den illa tilltygade kroppen av en man uppe på berget. En vargattack, fastslår nybyggarna, men Maija är övertygad om att ett mord har begåtts. Samtidigt ger sig Paavo av till kusten för att söka jobb och Maija får ensam försöka överleva med sina två barn i det vinterlånga, lappländska mörkret.
När hon väl börjar nysta i mordet kliver hon rakt in i traktens mörka förflutna; hemligheter och svek som nybyggarna och prästen gjort allt för att begrava. Och allteftersom snön lägger sig inser hon också vad det kostar att leva i skuggan av Svartåsen – och den fruktansvärda sanningen om de människor som betalat priset.
"Varje gång det händer något på Svartåsen säger folk att det är djävulen. De påstår att uppe på berget är det inte Gud som härskar och att allt sägs där kommer att genljuda i generationer."
När jag läste boken försökte jag föreställa mig ensamheten och utsattheten som dessa nybyggare genomled. För att nå sina grannar så måste de gå genom oländig skog i flera kilometer - det är lite skillnad gentemot dagens mobilsamhälle. När den nya prästen ska besöka den nyinflyttade familjen har han en vag vägbeskrivning att gå efter och går först vilse. I skogen känner han sig förföljd och anar en gestalt bland träden - är det en björn eller..? Det sägs att Svartåsen är helig för samerna och att de är upprörda över nybyggarna som stör. Det skrämmer förstås prästen.
Maija är en stark kvinna, den starka i förhållandet. När hon gifte sig med Paavo var han en orädd man men efter några år förändrades han och drabbades av samma nervositet som resten av männen i hans familj. De livnärde sig på fiske i Österbotten men när han blev alltför rädd för att vara på vatten så bestämde de sig att flytta till Lappland. Livet där är dock kärvare än vad de anat och det mystiska dödsfallet skapar en obehaglig stämning. Maija är övertygad om att mannen inte dödats av ett rovdjur utan av en männsika, men av vem? Vem kan man lita på? Och ligger det någonting i det som sägs, att Svartåsen är hemsökt?
Ekbäck bygger snabbt upp stämningen i boken när hon skickar ut två små flickor på solskenspromenad med en get bara för att låta dem upptäcka en mystisk plats där det till råga på allt ligger en sargad manskropp. Hon lyckas behålla den obehagskänsla det ger genom hela boken. Jag gillar hennes miljöbeskrivningar som sätter ord på den mystik som Skogen besitter. Det är svårt att befina sig ensam i en skog utan att börja fundera på vad som döljer sig bakom buskar och stenar. Skogen kan inge en känsla av lugn men även inge rädsla. Detta beskriver Ekbäck bra.
Maija, hennes döttrar och prästen hamnar vid ett tillfälle i en rasande snöstorm och blir sedan insnöade i familjens stuga. Det avsnittet är mycket bra skrivet och när jag läser riktigt känner jag kylan i kroppen och Maijas förtvivlan.
Jag tycker väldigt bra om Maija men skulle ha önskat mig mer av henne. Om det är något kritiskt jag ska skriva så handlar det om just karaktärerna. Även om jag som läsare får tillbringa en hel del tid med äldsta dottern, Maija och prästen så får jag inte riktigt kontakt med dem. De är intressanta men jag vill liksom ha mer.
Kommentarer