Jag ska börja det här inlägget med att jag älskar Dawn French. Hon är en av de roligaste människorna jag vet. Det här är den första boken av henne som jag har läst. Jag lyssnade på den som ljudbok och en bonus är att hon är en av uppläsarna. Det är nämligen flera uppläsare inblandade. Jag brukar ha lite svårt för det men i den här boken fungerade det väldigt bra. Kan också vara bra att veta att den finns översatt till svenska också, då heter den Att säga ja
Rosie Kitto är 38 år gammal och engelsk lågstadielärare. Flera år i rad framröstad som den bästa läraren på skolan. Hon har brutit upp från sitt gamla liv och på vinst och förlust tagit anställning som Nanny på Upper East Side, Manhattan, New York. Rosie klär sig gärna i så många färger som möjligt, är frispråkig och totalt olik familjen Wilder-Bingham hon nu ska arbeta hos. Hon har dessutom bestämt sig för att leva efter devisen Att säga ja, till skillnad från Wilder-Binghams som är mest van att säga Nej.
Det blir såklart rätt struligt. Rosie ställer till det för sig själv och för familjen. Hon är rolig och impulsiv vilket älskas av barnen hon tar hand om men avskys av farmodern Glenn. Glenn är matriarken som fått sin nyskilda son Kemble att flytta hem och ta barnen med sig. Det är alltså hans barn som Rosie ska sköta om. I familjen finns också ett äldre barnbarn, Glenns make Thomas och det polska hembiträdet Iva. Iva är sådär härligt butter och snäsig men sedan visar det sig såklart att hon är varmare och roligare än man först anade.
Dawn French har skrivit en riktig feelgood roman där familjen står i centrum. Både längtan efter en familj (egna barn) och hur viktigt det är att ta hand om sin familj och sina relationer. Den handlar om självförtroende, att följa sitt hjärta, mod och om att ta ansvar för sitt eget liv.
Boken började starkt med flera gapflabb, för även i skrift är Dawn French rolig. Hon är bra på att beskriva situationer så att jag som läsare verkligen ser dem framför mig och när det blir dråpligt...ja, då är det väldigt roligt! Om jag ska säga någonting negativt om boken så är det att det blir lite smörigt eller, jag kanske ska säga klyschigt, i andra halvan av boken. Första halvan innehåller en del överraskningar som smått chockar mig som läsare. Andra halvan av boken är betydligt mer förutsägbar.
Någonting som jag verkligen tycker om är hur Rosie står upp för barnen och tar deras parti. Hon ser barnen och gör det som är viktigt för dem och struntar i om hon bryter oskrivna regler längs vägen. Fler borde vara som Rosie!
Gillar du Feelgood kommer du att gilla According to Yes.
Boken (den svenska) ges ut av Printz Publishing och kan köpas på Adlibris och Bokus
Rosie Kitto är 38 år gammal och engelsk lågstadielärare. Flera år i rad framröstad som den bästa läraren på skolan. Hon har brutit upp från sitt gamla liv och på vinst och förlust tagit anställning som Nanny på Upper East Side, Manhattan, New York. Rosie klär sig gärna i så många färger som möjligt, är frispråkig och totalt olik familjen Wilder-Bingham hon nu ska arbeta hos. Hon har dessutom bestämt sig för att leva efter devisen Att säga ja, till skillnad från Wilder-Binghams som är mest van att säga Nej.
Det blir såklart rätt struligt. Rosie ställer till det för sig själv och för familjen. Hon är rolig och impulsiv vilket älskas av barnen hon tar hand om men avskys av farmodern Glenn. Glenn är matriarken som fått sin nyskilda son Kemble att flytta hem och ta barnen med sig. Det är alltså hans barn som Rosie ska sköta om. I familjen finns också ett äldre barnbarn, Glenns make Thomas och det polska hembiträdet Iva. Iva är sådär härligt butter och snäsig men sedan visar det sig såklart att hon är varmare och roligare än man först anade.
Dawn French har skrivit en riktig feelgood roman där familjen står i centrum. Både längtan efter en familj (egna barn) och hur viktigt det är att ta hand om sin familj och sina relationer. Den handlar om självförtroende, att följa sitt hjärta, mod och om att ta ansvar för sitt eget liv.
Boken började starkt med flera gapflabb, för även i skrift är Dawn French rolig. Hon är bra på att beskriva situationer så att jag som läsare verkligen ser dem framför mig och när det blir dråpligt...ja, då är det väldigt roligt! Om jag ska säga någonting negativt om boken så är det att det blir lite smörigt eller, jag kanske ska säga klyschigt, i andra halvan av boken. Första halvan innehåller en del överraskningar som smått chockar mig som läsare. Andra halvan av boken är betydligt mer förutsägbar.
Någonting som jag verkligen tycker om är hur Rosie står upp för barnen och tar deras parti. Hon ser barnen och gör det som är viktigt för dem och struntar i om hon bryter oskrivna regler längs vägen. Fler borde vara som Rosie!
Gillar du Feelgood kommer du att gilla According to Yes.
Boken (den svenska) ges ut av Printz Publishing och kan köpas på Adlibris och Bokus
Kommentarer