Osacar Levertins vänner handlar om kulturtanten Boel Märgåker som trots makens grymtningar tar med sig sällskapet Oscar Levertins vänner (som hon är grundare till) på en litterär kryssning på Finlandsfärja. Boel är 62 år gammal, har ett bra jobb och vuxna barn, men hon mår inte så bra. Varken fysiskt (fast alla säger att hennes åkommor är psykosomatiska) eller psykiskt. Det senare gör att hon går till en psykolog som hon i hemlighet är lite småkär i. Boel gillar tanter och då menar jag inte bara på ett kompisaktigt sätt, utan hon vill ha sex med dem och uppleva deras kroppar. Boel har ett minst sagt komplicerat förhållande till män, något som går långt bak i tiden. Det enda som egentligen ger någon tröst i tillvaron är konsten och litteraturen. När vi som läsare möter Boel har hon bestämt sig för att en gång för alla svina till det ordentligt. Hon ska åka Finlandsfärja, lyssna på författare, supa, knarka och knulla.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den här tokhyllade boken - jag instämmer liksom inte i kören. Jag hittar inte hyllningen till kulturtanten i den, boken får inte den effekten på mig. Jag förstår att Montelius vill spränga förutfattade meningar, men för mig är detta berättelsen om en svårt sargad människa som aldrig fått den hjälp och stöd hon behöver, som gömt sig bakom en välputsad fasad och inte längre fixar det. Hon är på bristningsgränsen till galenskap och självmord. Inte ens litteraturen klarar längre av att hålla ihop henne - hon är desperat! Hon har blivit så illa behandlad genom åren och ständigt varit till lags, men nu räcker det. Hon klarar inte en minut till av det. Att resten av sällskapet Oscar Levertins vänner är djupt störda bekräftelsetorskar förbättrar inte direkt situationen. Det blir någon slags ketchupeffekt och det blir ju sällan särskilt bra.
Språket då? Det är grovt, kladdigt, grafiskt och naturalistiskt. Jag är fascinerade över hur många gånger Montelius lyckas få in orden fitta, kuk, knulla etc på 155 sidor. Efter typ sida tio slutar det vara chockerande och övergår till att vara tröttsamt. Jag vill liksom ropa till författaren (jag lyssnade på ljudbok med författaren som uppläsare så det kändes som att hon var alldeles nära) "Ja, jag har fattat att du kan säga fitta, kan du släppa det nu!". Och jag reagerar faktiskt inte så här på grund av karaktären av orden utan för att jag generellt sett ogillar ett upprepande språk i böcker och för att det så tydligt används av författaren med syftet att få läsarna att förfasas och dra efter andan. Att läsaren på något sätt ska förvånas över att kvinnor också kan använda ett grovt språk, men det känns inte så nytt och banbrytande...
För mig så drunknade berättelsen kärna och viktiga berättelse om människan Boel, om kvinnor som hon, i det yttre. Alltså i framställningen i berättelsen. Den föll helt enkelt inte mig i smaken.
Boken ges ut av Bokförlaget Atlas och kan köpas på Adlibris och Bokus
Kulturkollo har också bloggat om boken
Kommentarer
(Undrar förresten om någon mänska kommer att våga starta ett Oscar Levertin-sällskap nu.)