Klingsor är den första bok jag läser av Torgny Lindgren. Jag har lyssnat på honom vid några tillfällen (läs till exempel här), bland annat på Littfest och på Lundströms bokradio. Han är otroligt underhållande att lyssna på, vilken historieberättare! Trots det så hade jag på känn att jag kanske inte skulle gilla hans skrivna ord lika mycket. För att få bästa möjliga förutsättning så lyssnade jag på Klingsor med författaren själv som uppläsare.
Om boken kan man läsa så här på baksidan av omslaget:
Hur han än vände och vred på glaset inför sina glupska ögon stod det snett och lutande. Det lutade mycket kraftigt, än hit, än dit. Att stå rakt upp som ett anständigt glas förmådde det inte. Glaset hade helt enkelt rätat på sig.
Men eftersom det stod på en stubbe som varit sågad mot alla regler och i strid med alla anvisningar från skogsbolagen hade det blivit rakt upptill, snett nedtill. Med sin överdel hade det siktat mot stjärnorna, med sin bas hade det varit bundet vid jorden och slav under tyngdkraften.
Och med ens stod det klart för honom att den döda materien inte är död.
Det var i den stunden han blev konstnär.
Glaset hade levat sitt liv, det hade insett sin snedhet och sin lutande belägenhet och beslutat sig för det stolta upprättståendet. Utan att riktigt förstå konsekvenserna. Om glaset haft ett namn hade det hetat Klingsor.
Han hade själv formulerat sitt mål: att med måleriets kirurgi öppna föremålen och visa deras inre liv.
Det är ju vad all konst i grunden syftar till. Och aldrig förmår.
Klingsor utvecklades aldrig som konstnär. Han blev inte bättre, han blev inte sämre. Samtidigt var detta hans storhet, genom att aldrig svika sig själv förblev han medelmåttig och grandios, hur djupt man än borrar i den svenska konstens historia finner man alltid nere i de väldigaste djupen Klingsor.
Det anstår oss inte att göra Klingsor mindre än han var.
Det är på sitt sätt en fascinerande historia och precis som alla släktkrönikor så är det svårt att veta vad som är dikt och verklighet - i berättelsen alltså, fattar ni? Lindgrens melodiska röst är också behaglig att lyssna på. Inte behändig som Enquists, men behaglig. Det är en skröna och till dess natur så kommer jag som läsare inte särskilt nära någon av mina karaktärer. Han är på sitt sätt en tragisk figur (eller? Vet egentligen inte det, men speciell och förmodligen känslomässigt handikappad...) och jag hade gärna kommit honom lite mer på djupet. Nu är det ju historien om honom berättad av två författare som tänkt skriva en bok om honom som vi får höra. Mestadels är det dem vi får höra i alla fall, vi hör väl Klingsors röst en del också.
Jag blev helt enkelt inte så förtjust i boken och tyvärr kunde jag inte vara med på bokcirkeln när den diskuterades så jag vet inte riktigt vad de andra tyckte heller.
Boken ges ut av Norstedts och kan köpas på Adlibris och Bokus
Kulturbloggen har också bloggat om boken
Kommentarer