Vad skriver man om en bok som så många andra har läst, som har vunnit Augustpriset (2013) och som alla mer eller mindre hyllar? Det är svårt tycker jag, men jag ska göra ett försök.Boken handlar om Ester Nilsson som förälskar sig i den välrenommerade konstnären Hugo Rask. Det börjar med att hon ska hålla ett föredrag om honom som han kommer att lyssna på - hon anstränger sig för att imponera och smickra honom. Ett tag senare får hon i uppdrag att skriva en artikel om honom vilket leder till att de träffas och för långa intellektuella samtal med varandra. De får ihop det och sedan visar det sig att Hugo Rask är ett egoistiskt svin. Han klarar inte av hennes närhet, han klarar inte av någons närhet, och avslutar deras relation. Ester är också på sitt sätt egoistisk eftersom hon utan att fundera bryter upp från ett långt och tryggt förhållande när hon träffar Hugo. Helt utan att visa några känslor eller förståelse för den man som hon lämnar.
Det som jag tycker gör den här boken så speciell är främst språket som är väldigt akademiskt. Jag lyssnade på den som ljudbok med Lena Andersson själv som uppläsare och det kändes inte som att det var en skönlitterär bok jag lyssnade på. Mer som en lång artikel som använde Ester och Hugos relation som ett exempel för att beskriva och analysera ett fenomen.
Andra har reflekterat över boken på ett mycket bättre sätt en vad jag någonsin skulle kunna göra. Jag rekommenderar er till exempel att läsa Ebba Witt- Brattströms artikel i DN som jag tycker säger väldigt mycket om den här boken. Jag förstår till fullo bokens popularitet och varför den vann Augsutpriset. Andersson är nyskapande i sitt språk och sitt uttryck. För mig personligen så blev det tidvis problematiskt och som ett irritationsmoment. Trots många år i universitetsvärlden har jag nämligen svårt för detta ständiga analyserandet och ältandet. Jag gillar handling och praktik. Ogillar att "prata sönder" och språket påminner mig alltför mycket om sådant.
När Ester intellektualiserar sina handlingar och känslor. När hon säger sig vägra självförakt och offerkofta men ändå inte kan frigöra sig ifrån det i handling så blir jag lite sur på henne. Och vad är det egentligen som får henne att vara så besatt av denne man - oförklarligt! Men det är kanske precis det som Lena Andersson vill skildra och uppmärksamma...
Jag är glad att jag läste (eller rättare sagt lyssnade på) Egenmäktigt förfarande. Gör det du med!
Boken ges ut av Natur och Kultur och kan köps på Adlibris och Bokus. Lyssna på boken kan du till exempel göra via Storytel
Andra som bloggat om boken är Bokhora, Fiktiviteter, Feministbiblioteket och Hyllan
Kommentarer