header

header

torsdag 23 mars 2017

Fyrväktaren - Jeanette Winterson

En nätt liten bok som sätter sina spår. Så skulle jag vilja beskriva den här boken. Jag lyssnade på den som ljudbok, endast 4 timmar och 33 minuter lång. Eftersom jag alltid speedar upp tempot när jag lyssnar på böcker så var jag klar lite snabbare :)

Handling:

Silver föddes ur slumpen. Hon är resultatet av ett kort möte mellan hennes mor och en tillfälligt strandad sjöman. Efter moderns död beslutar befolkningen i den lilla karga hamnstaden Salt i norra Skottland att hon ska bo hos den blinde förvaltaren Pew. Han berättar sina historier om längtan och rotlöshet. Han berättar om Babel Dark, den präst som på 1800-talet tog sin tillflykt till Salt för att kuva ljuset inom sig.

Jeanette Winterson har ett alldeles speciellt språk, poetiskt och exakt. Inte ett ord i onödan. Historien om Silver och Pew är en vacker berättelse om kärlek, vänskap och berättandets magi. Det är också en berättelse om fattigdom, utsatthet och ensamhet. I boken berättar Pew för Silver om prästen Babel Dark, en man som var våldsam och kall mot sin fru men kärleksfull och varm gentemot sin älskarinna. Pew hävdar att Robert Louis Stevenson mötte Babel Dark och baserade Dr Jekyll och Mr Hyde på honom. Och fler litterära referenser vävs in i boken. Jag är helt fascinerade av hur mycket Winterson får in i sin tunna bok.

Läs den!

Boken ges ut av Bazar och kan köpas på Adlibris och Bokus

Andra som bloggat om boken är Vad vi läser, Beas bokhylla och Boktoka



tisdag 21 mars 2017

Någon att lita på - Hans-Olov Öberg

Även denna bok ingår i Projekt hyllvärmare och har stått i hyllan sedan jag var på Bokmässan i Göteborg 2012.

Handling:

Västerås den första juni 1987. Världen skrattar åt Sovjetunionen sedan en ung tysk pilot landat ett propellerplan på Röda Torget under flygsäkerhetens dag. Samma ljumma sommarkväll förs en ung kvinna in på akuten i Västerås. Hon är svårt misshandlad och våldtagen. Polisen står handfallen och utan spår. Men någon har hittat flickans dagbok på lasarettgolvet. ett par dagar senare landar ett brutalt och utstuderat misshandelsfall på chefen för våldsroteln, Benny Modighs, bord. En lovande fotbollsspelare har hittats bakbunden och kastrerad och det är bara början. Utredningarna av våldtäkten och misshandeln löper parallellt men snart står det klart att någon ligger steget före polisen. Någon är ute efter att hämnas i en råttans lek med katten. En intensiv kamp mot klockan tar vid samtidigt som en moralisk fråga ställs på sin spets: är det verkligen rätt att straffa den som straffar sådana som förtjänar det?

Tankar om boken:

Okej, läste den här boken i slutet på förra året. Det här är vad jag minns... Jag vet att jag tänkte på den som en ungdomsbok även om det inte står någon sådan målgruppsbeskrivning varken på boken eller på nätbokhandeln. Minns att jag läste den snabbt och att den var ganska spännande även om jag tyckte att historien ibland haltade. Minns också att jag tyckte att den var "gubbigt" skriven. Här ska finnas någon slags sympati för våldtäktsoffer där författaren problematiserar kring detta med skam, skuld och mäns våld mot kvinnor men...nja. Författaren borde gå på kurs hos Katarina Wennstam.

Vill man läsa spännande deckare på temat mäns våld mot kvinnor, mäns våld mot män, sexualiserat våld, hämnd, skuld och skam så föreslår jag att ni hellre vänder era blickar mot just Katarina Wennstams deckare (vilken som helst, alla är bra!).

Någon att lita på ges ut av Kalla kulor förlag och kan köpas på Adlibris och Bokus

Andra som bloggat om boken är Kashayas böcker, Annikas litteratur- och kulturblogg och Monicas bokläsardagbok


söndag 19 mars 2017

Sanningen om Alice - Katherine Webb

Det är svårt att skriva om böcker som jag läste för flera månader sedan! Jag försöker komma ikapp med "recensionerna" nu för jag vill åtminstone nämna de böcker jag har läst. När jag hade mitt blogguppehåll så slutade jag inte läsa, jag bara orkade inte skriva här på bloggen, så jag har en lång lista över böcker att skriva om!

Nog om det. En bok jag alltså läste för ett bra tag sedan är Sanningen om Alice av Katherine Webb. Har tidigare läst Av en annan värld av samma författare och den tyckte jag väldigt mycket om så jag hade nog ganska höga förväntningar på den här boken.

Handling (förlagets text):
Sanningen om Alice utspelar sig i den engelska staden Bath i början av 1800-talet. På en höjd ovanför staden tronar familjen Alléns herrgård. Här har sonen Jonathan isolerat sig sedan han återvände från Napoleonkrigen. Men tjänsteflickan Starling tror inte att det är krigets fasor som plågar Jonathan, hon är övertygad om att han ligger bakom Alices försvinnande. Alice, kvinnan som Starling såg som sin syster. När Rachel Weekes flyttar till staden korsas hennes och familjen Alléns vägar. Hon dras in i en väv av lögner och misstro, men allt eftersom tycks obekväma sanningar stiga upp till ytan. Sanningen om Alice är en förtätad berättelse om två starka kvinnor som är villiga att riskera allt för sanningen.
Det som förlaget inte nämner i sin beskrivning av boken är historien om Rachel Weeks; hennes uppväxt och att hon är fast i ett äktenskap med en våldsam och alkoholiserad man. Jag tyckte väldigt mycket om den delen av boken. Jag tyckte också väldigt mycket om historien om Starling och hennes uppväxt. Berättelsen om de två kvinnliga karaktärerna är en pusselbit i europeisk kvinnohistoria och i hur väldigt ojämlikt det har varit (förvisso i vissa fall fortfarande är) mellan att vara man och att vara kvinna. Hur kvinnor var i fullstädning beroendeställning till män och samhället.

Webb är bra på karaktärer och hon är bra på miljöer. Den här boken hade fått toppbetyg av mig om det inte hade varit för det romantiska skimret som lägger sig som en blöt kofta över berättelsen. Ibland trodde jag nästan att jag läste en Harlequinroman... men den är helt klart läsvärd. Jag tyckte mycket om boken men hade önskat att hon hade besparat om romantiska klichéer.

Boken ges ut av Historiska Media och kan köpas på Adlibris och Bokus

Andra som bloggat om boken är Ewelinas bokblogg och Trolldisa

torsdag 16 mars 2017

Kattbergen - Sabrina Janesch

Kattbergen är en del i Projekt hyllvärmare. Den har nämligen stått oläst i hylla sen typ 2012. Tror jag fick den på Bokmässan i Göteborg. Jag hade inte några förväntningar överhuvudtaget på boken när jag började läsa.

Handling (förlagets beskrivning):

Efter morfaderns död, börjar den tysk-polska journalisten Nere Leibert utforska sin familjs historia. Hon ger sig av på en resa som tar henne från Berlin till Polen och vidare till Galicien i dagens Ukraina. Där, vid världens ände,  måste allt ställas till rätta så att förbannelsen äntligen bryts.
Vi får följa Nere på hennes resa och parallellt berättar Janesch en annorlunda historia om en familj som i krigets skugga fick fly från Galicien när det blev en del av Stalins rike.
Med en egen berättarröst skildrar Janesch hur den lilla människan kommer i kläm när stormakterna delar upp världen under kalla krigets första dagar.

Det här är en lättläst bok om ett svårt ämne. Jag tyckte mycket om den och hur Janesch med ömsinthet men utan att rygga låter sin huvudperson gräva i sitt ursprung och sin familjehistoria.

En bok för den historieintresserade eftersom den skildrar Europas historia från den enskilda individens perspektiv och en del av historien som åtminstone jag inte har kommit i kontakt med tidigare.

Läs den gärna!

Boken ges ut av Bokförlaget Thorén Lindskog och kan köpas på Adlibris och Bokus

Feministbiblioteket har också bloggat om boken

tisdag 14 mars 2017

Duktiga flickors revansch - Birgitta Ohlsson

Enbart bokens titel Duktiga flickors revansch tycks provocera. Innan jag läste (eller rättare sagt lyssnade på) boken läste jag flera kritiska omdömen om uttalanden Birgitta Ohlsson gjort i samband med marknadsföringen av sin nya bok samt efter att människor läst boken. Eller läst om boken? För jag kan inte låta bli att undra om alla tyckare verkligen har läst boken.

Förmodligen provocerar Birgitta Ohlsson som person också, jag har förstått att hon är omstridd och det blir också tydligare när jag läser boken och hon berättar sin historia. Hon skönmålar ju inte direkt sitt parti... Kanske detta att hon är liberal feminist och inte vänsterfeminist retar några också. Vänstern har ju länge haft monopol på feminism. Men oavsett politisk tillhörighet så tycker jag att det här är en viktig bok att läsa. Ohlsson gör en påläst och personlig feministisk analys och det finns oerhört mycket som tilltalar mig i den, även om jag absolut inte håller med om allt.

Vi kanske ska börja med begreppet "duktig flicka" och hur nedvärderande det används. Jag har faktiskt inte reflekterat över det tidigare. Ohlsson refererar till ett antal böcker som gavs ut på 00-talet då begreppet både användes som synonym till tråkig, humorlös, prestationsprinsessa och blev symbolen för stress hos kvinnor. Böckerna, säger Ohlsson, var viktiga och bra eftersom de lyfte problemet med att hårt arbetande kvinnor med familj blev sjukskrivna och eftersom de slog larm om att samhället inte tog detta på allvar. Problemet med synen på "duktiga flickor" menar Ohlsson var att de tog bort fokus och att samtalet kom att handla om att så många kvinnor mår dåligt och det i sin tur tog bort fokus från att samhället är ojämställt. Att det var ojämställda förhållanden, ojämställda arbetsplatser och ojämställda löner som tog knäcken på dem. Rådet som gavs var att dessa duktiga flickor skulle sänka sina ambitioner och då skulle de börja må bättre. Duktighet hos kvinnor kom att förknippas med sjuklighet.

Och när man tänker på det så stämmer det! Det är ju råden som ges än idag, man tittar fortfarande inte på förutsättningarna för kvinnor som vill göra karriär samtidigt som de vill ha en familj! Ska det vara så? Jag skulle önska att man styrde mer med föräldraförsäkringen etc för att möjliggöra för småbarnsmammor att göra karriär om de så önskar.

En annan sak som jag reflekterade över när jag läste boken var just dessa tysta och "pluggiga"småflickor som används som nåt slags kuddar i klassrummen. Det är alltför vanligt att man sätter en lugn, tyst flicka mellan två bråkiga grabbar för att flickan ska ha en lugnande effekt. Problemet blir ju då att flickan får en roll som hon inte ska ha. Det är ju inte hennes ansvar att skapa lugn i klassrummet eller skolmatsalen. Det är läraren och skolans ansvar. Och som mamma till en pojke med stundtals hett temperament så vill jag absolut inte att han ska lära sig att flickor har den rollen. Däremot opponerar jag mig starkt i att man ska återinföra betyg i "skötsamhet".

Ofta så uppmuntras flickor och kvinnor att ta mer plats, att låta mer, bråka mer för att nå jämställdhet. Men borde vi inte i stället bara låta människor vara som de är och se till att oavsett personlighetstyp så ska man ha samma möjligheter. Och att de möjligheterna man ges baseras på kompetens och meriter. Meritokrati pratar Ohlsson för övrigt mycket om, alltså att begåvning, utbildning och utbildningsresultat i kombination med prestationer under karriären spelar den dominerande rollen vid befordran. Till skillnad från exempelvis kön och personliga relationer. Det är ju svårt att hävda motsatsen kan tyckas...

I boken så lyfter även Ohlsson detta otroligt viktiga med ekonomisk frihet. För om du har ett eget kapital, ett eget sparande, så tar du dig lättare ur dåliga relationer, lämnar kassa jobb där du blir behandlad dåligt och skapar dig ett eget handlingsutrymme. "En sparad slant ger trygghet och oberoende". Ohlsson blev hårt kritiserad i diverse medier för en debattartikel i samma ämne i Dagen Industri (läs den här). Varför blev hon kritiserad då. Jo, för att titeln på artikeln är "Varje kvinna bör ha 100 000 kronor på banken" och många påtalade självklart att det är få som ens har en chans att klara det etc etc. Själv kan jag tycka att det är oerhört tragiskt att man fokuserar på summan och inte på innehållet i resonemanget.

Jag tyckte att boken var tankeväckande och intressant. Den började rätt bittert och ett tag trodde jag att Ohlsson skulle ta på sig en offerkofta men så blev det inte. Ann Charlott Altstadt skriver in sin recension "Det är inte synd om duktiga flickor" att det är "det sjukaste hon har läst". Jag håller inte med i den analysen utan uppfattar det hellre som att Altstadt bekräftar den attityd som finns mot duktiga flickor. Jag har själv många gånger fått höra att det inte är så konstigt  att det gått så bra för mig, att jag tagit mig så långt i karriären etc etc Sånt gör mig förbannad - som att inte jag har kämpat och jobbat hårt för att nå framgång, som om saker "bara har hänt". Nä, det är inte synd om mig men se mina prestationer tack! Uppskatta mig för det jag har gjort, förminska det inte.

Jag skulle kunna säga hur mycket mer om den här boken som helst men tror jag stannar där. Kanske föreslår jag den som bokcirkelbok framöver så att jag får diskutera den ordentligt.

Boken ges ut av Bokförlaget Forum och kan köpas på Adlibris och Bokus.

Andra som bloggat om boken är Feministbiblioteket (superbra recension för övrigt! Jag snor därför hennes upplägg med att längst ner här i inlägget rada upp Birgittas tio budord) och och dagarna går

Den duktiga flickans tio budord (med förklaringar från DN)
 1. Du ska kräva meritokrati. 
     Det vill säga att du belönas och befordras efter förtjänst.
 2. Du ska inte låta din bakgrund avgöra din framtid. 
               Be inte om ursäkt om du gör en klassresa
 3. Du ska inte curla karlarna
               Undvik att sopa rent för män som vill komma fram, och städa inte undan deras misstag.
 4. Du ska inte känna skuld
                Ingen kan upprätthålla perfektion på alla plan
 5. Du ska avslöja småpåvarna
               Låt inga grötmyndiga och dumdryga män sätta sig på dig
 6. Du ska välja den rätta/rätte med omsorg
               Alla män är inte småpåvar
 7. Du ska inse att cash is queen
               Försörj dig själv - egna pengar är egen frihet som ger egen makt
 8. Du ska säga ja till makt
               I yrkeskarriären är det viktigt att fånga möjligheterna när de dyker upp
 9. Du ska vara snäll - men inte dumsnäll
               Var generös mot andra, men undvik att bli utnyttjad
 10. Du ska följa din inre kanariefågel
                 Du är som fåglarna som sjöng i de brittiska gruvorna. Utan syre kommer både du och din
                 sång att dö. Se till att vara på en plats där din duktighet uppskattas och premieras.








söndag 12 mars 2017

Brev till min dotter - Red. Elcim Yilmaz

Elcim Yilmaz fick idén till den här antologin när hon var sjuk och övertygad om att hon skulle dö. I två veckor satt hon vaken varje natt, i sängen bredvid sin sovande dotter, och skrev ner tips på böcker att läsa, filmer att se, spelade in videosnuttar och skrev historien om sitt liv. Allt för att dottern skulle känna till sin bakgrund, inte känna sig övergiven av sin mamma och framförallt, ocensurerat få ta del av sin mammas röst.

Nu blev det ju tack och lov så att Yilmaz överlevde och får finnas kvar med sin dotter. Men ur smärtan föddes alltså idén att samla fler kvinnors röster och låta dem skriva brev till sina döttrar. Och det är ett imponerande gäng som hon har fått ihop - hela listan hittar ni längst ner i inlägget. De som bidragit med texter till boken har alltså fått i uppgift att utan den självcensur vi gärna har när vi tilltalar våra barn skriva ett brev till sin dotter. Som Yilmaz själv skriver:

Den här boken är till dig, Raël. Den är till mig. Till alla döttrar och till alla mammor. Den här boken är början på ett nytt samtal, bortom kvinnans funktioner i livet och samhället och i familjen. Den här boken är en hyllning till varenda partikel i oss människor.
Och mest tagen blir jag nog av Elcim Yilmaz eget bidrag. Sedan jag själv blev mamma så är det den största skräcken jag kan tänka mig, att dö från mitt barn. Jag är inte rädd för att dö (faktiskt inte) men jag är skräckslagen inför tanken att mitt barn ska lämnas utan mig för tidigt. Så jag förstår Yilmaz ångest och hennes drivkraft som ligger till grund för den här boken.

Jag tyckte också väldigt mycket om Nabila Abdu Fattahs text, särskilt hennes lista. Jag imponeras lätt av listor eftersom jag är så kass på att göra sådana själv - tro mig jag har försökt! På Fattahs lista hittar du till exempel råd som: Ärlighet varar inte alltid längst, gör det till en konst att ta plats (väldigt konkreta och roliga tips!), tvätta bort sminket, bredda synen på vad en superhjälte är och stunderna då ni ska stanna upp för att njuta.

Katerina Janouch bidrag "Våga vara en bitch" är en feministisk text som vägrar ursäkta sig. I love it! En kärleksfull peppning till sin dotter och en käftsmäll till patriarkatet!

Maxida Märaks bidrag var smärtsamt men fint. Hon beskriver hur hon flyttade (flydde...) från sin hemby Jokkmokk, som hon älskar, när hennes dotter var liten:
Jag blev så uppmärksam på folks beteende när du låg i magen, började reflektera över hur vissa mödrar kunde tala om sina barn inför andra. Och tala om andra inför sina barn. Människor som levde rätt nära inpå oss gjorde mig rädd. Inte för min skull, men jag blev rädd för att de skulle vara för nära dig. Jag ville inte att dom skulle sprida sina ormliknande beteenden till mitt barn. Du skulle få växa upp i en massa kärlek. Intriger är inte till för små. Jag var fast besluten om att skydda dig från sånt.
Och, sorry bodensare, det finns en viss igenkänning  i den texten också...

Det sista bidraget till boken som jag vill nämna lite extra är Martina Montelius som med en svindlande fart broderar en helt fantastiskt brev till en fantasidotter vid namn Siv. I och för sig har hon två döttrar, men förklaringen till Sivan finns i texten. Vad sägs om det här:
Kära Sivan, jag ska skriva något till dig om hur det är att vara kvinna? Men det är inte så lätt för mig att skriva om det, eftersom jag inte vill vara kvinna. Till exempel: av en kvinna förväntas det mer eller mindre att hon flera gånger under loppet av sitt korta liv ska slita sitt inre i stycken på grund av diverse män. Dessa män har naturligtvis aldrig gjort sig förtjänta av detta. Det går inte att göra sig förtjänt av att någon sliter sitt inre i stycken för att man inte älskar henne - och om man märker att hon ändå gör det ska man ju försöka få henne att lägga av med det. Men det gör inte männen. De glufsar i sig skålpund av kvinnans själsstyrka, slafsande och rapande, tills hon ligger med grynet i asfalten, oigenkännlig, och måste försöka börja om från början med hela sin existens. Vilket för det mesta går bra - tills hon möter nästa man. Det finns en väldigt bra författare som har skrivit om detta fenomen. Lena Andersson heter hon. Läs henne, Siv, så förstår du vad jag menar.
Tål väl kanske att sägas att det var ett par av bidragen som inte föll mig lika väl i smaken. Som trots Yilmaz instruktioner kändes konstruerade, sentimentala och lite för välpolerade. Men på det stora hela så tycker jag att det här är en väldigt bra antologi. Och även om den är riktad till mammor och döttrar så tycker jag nog att pappor borde läsa den också! Och trots att jag är mamma till en pojke så gav den mig några goda råd i den egenskapen också

Följande personer har bidragit med texter: Elaine Eksvärd, Anneli Furmark, Nabila Abdul Fattah, Katerina Janouch, Katarina Mazetti, Martina Montelius, Maxida Märak, Carolina Neurath, Alexandra Pascalidou, Mia Skäringer, Therése Söderlind och Märta Tikkanen

Boken ges ut av Forum bokförlag och kan köpas på Adlibris och Bokus

Johannas deckarhörna och Västmanländskans bokblogg har också bloggat om boken

torsdag 9 mars 2017

Svacka


Det går lite trögt med läsningen just nu... Förra veckan började jag läsa Andreas Romans Doktor Joseph, men gav upp efter ungefär 100 sidor. Karaktärerna kändes konstruerade, Roman fick dem inte att kännas levande eller intressanta. Jag kämpade på ett tag eftersom jag hade någon förhoppning om att det skulle bli bättre när historien väl kom igång men när jag aldrig kände att det hände så valde jag att lägga bort den boken och börja på någon annan.

Valet föll på Stäpplöperskan av Cecilia Gyllenhammar, en fristående fortsättning av En spricka i kristallen. Båda böckerna är självbiografiska. Den första med fokus på barndom och tonår/ung vuxen och den andra med fokus på "bilda egen familj", båda med fokus på "problematisk relation till mamma och pappa". Pappa är för övrigt PG Gyllenhammar. Har för mig att jag tyckte att En sprick i kristallen var bra men den här...Herregud så tröttsamt klagande. Eller så var jag bara inte på humör! Nä, efter 60 sidor lade jag undan den också!

Nu längtar jag efter en bladvändare som kan få igång lässuget igen! Ikväll ska jag plocka fram och börja läsa Brev till min dotter. Har stora förhoppningar på den!

onsdag 8 mars 2017

Nordiska väsen - Johan Egerkrans


Jag köpte den här boken redan i november 2016 och den var tänkt som en julklapp till min son. Jag kände att jag äntligen hade varit ute i god tid med ett första julklappsinköp. I normala fall handlar jag alla klappar en vecka innan julafton. Lite väl ute i god tid visade det sig.

En dag när vi höll på att prata om Pax-böckerna (som vi läst och älskat men som jag inte hunnit skriva om ännu), varelserna i dem och hur de är hämtade ur den nordiska folktron så kunde jag inte hålla mig utan plockade fram Nordiska väsen från sitt gömställe.

Johan Egerkrans är en svensk illustratör och serietecknare och den största behållningen med boken är de fantastiska teckningarna i boken. Så välgjorda och spännande tolkningar av allehanda oknytt och övernaturligt. Även sidor som för tankarna till illustrationer i gamla läroböcker.

Det är också en bra, intressant och, på sitt sätt, rolig sammanställning av väsen som befolkar den svenska folktron. Ett kulturarv som det är viktigt att vi inte glömmer bort. Jag lärde mig mycket nytt men fick även chansen att minnas och komma ihåg. Det var också en rolig bok att läsa tillsammans med min nioåring, att få höra hans tankar om dessa fantastiska vidunder som befolkar våra skogar och vattendrag. Dessutom väldigt spännande när vi fick läsa om väsen som även befolkar Pax-böckerna. Det är något magiskt med igenkänning. Det väcker en lust och nyfikenhet som är så härligt att som förälder få bevittna hos sitt barn.

Egerkrans har delat in sina väsen i fem kategorier: Oknytt, Dragväsen, Hamnskiftare, Dödsväsen och Odjur. Alla var intressanta men jag och sonen kunde enas om att vi var allra mest intresserade av odjuren.

Detta är något så ovanligt som en bok som passar alla åldrar. En bok att bläddra i och att återkomma till när lusten faller på. Fin i bokhyllan är den också!

Andra som bloggat om boken är Bokbabblaren, Fantastisk fiktion och Vår bokvärld

Boken ges ut av B. Wahlströms och kan köpas på Adlibris och Bokus

måndag 6 mars 2017

Äntligen en podcast för mig!

Jag har med jämna mellanrum testat att lyssna på podcasts men aldrig fastnat för konceptet, oftast för att jag tycker att det blivit för surrigt och svamligt. De jag har testat har inte intresserat mig. Men nu har jag äntligen en som jag vill tipsa om!

Det började förra helgen då jag skulle börja lyssna på en ny ljudbok men snabbt insåg att jag var för trött i huvudet för att koncentrera mig på en bok. Jag behövde helt enkelt ett enklare format. Jag gjorde som jag brukar i sådana lägen och lyssnade på ett par P3 dokumentär-avsnitt (bland annat på programmet om mordet på Fadime som sändes första gången i januari 2016 och är fantastiskt bra och gripande). Sedan fick jag nys på podcasten Spöktimmen, lyssnade på första avsnittet och blev helt hooked! Jag maratonlyssnade på de första åtta avsnitten och har nu lyssnat igenom alla.

Linn Larsson och Jenny Borg som driver Spöktimmen skriver på sin hemsida att de är ute efter att skapa en lägereldskänsla där lyssnaren känner sig som en i gänget när de berättar historier som får håret i nacken att resa sig. Det lyckas de verkligen med! Podcasten avhandlar allt från hemsökta platser, spökhistorier, olösta mysterier, olösta mord, seriemördare och havets djup. Lite extra fascinerad har jag blivit av just havets djup (visste ni att 70 % av jordens yta är täckt av vatten och av det är 95% outforskat - hissnande!), Eliza Lams död och avsnittet om oförklarliga ljud.

Jag rekommenderar verkligen den här podcasten men vill samtidigt ge en varning - du KOMMER att bli mörkrädd!

söndag 5 mars 2017

Det är jag som är Caroline - Peter Barlach

Den här boken är del i projektet att läsa hyllvärmare - alltså böcker som stått olästa i hyllan alldeles för länge. Tror jag fick den här boken när jag var bloggambassadör för Bokmässan i Göteborg 2012!

Jag hade inga som helst förväntningar på Det är jag som är Caroline och blev glatt överraskad när jag läste den. Som jag förstått det så är det här inte den enda boken om Caroline men den första (??? rätta mig om jag har fel)

Det är en äkta feelgood som handlar om 17 år gamla Caroline som inte verkar göra nåt annat än att bråka med sin mamma och känna skuldkänslor för sin lillebrors död. Hon går inte i skolan, röker och beter sig allmänt illa. Efter ett episkt gräl bestämmer hon sig för att flytta ifrån sin mamma och styvpappan. Så får vi följa Caroline när hon hittar sig någonstans att bo, hoppar av gymnasiet och hittar ett jobba och sysslar med sin passion (som hon har gemensamt med sin biologiska pappa) matlagning.

Det är jag som är Caroline är rolig och lättläst. Som en bra feelgood ska så innehåller den en lagom balans mellan det sorgliga och det dråpliga med en stark kvinna i huvudrollen. Är det något jag ska anmärka på så är det att Caroline inte känns som 17 år utan mer som 25-30 år. Annars, lättsmält och snabb underhållning men inget som direkt fastnar.

Boken ges ut av Lind Co och kan köpas på Adlibris och Bokus

Andra som bloggat om boken är Bokhora, Bims blogg och Carolina läser

fredag 3 mars 2017

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv - Tom Malmquist

Okej, nu känns det lite som att jag ska svära i kyrkan eller nåt... Jag har förstått att Tom Malmquist har haft ett väldigt bra och känsligt sommarprat där han berättat historien som också ligger till grund för hans bok. Och missförstå mig inte, det är tragiskt och sorgligt.

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv handlar om Tom själv och om hans fru Karin som dog när de väntade sitt första barn. Karin insjuknade under graviditeten. Barnet, en liten dotter, fick förlösas via kejsarsnitt, och i boken springer Tom i sjukhusets kulvertar mellan intensivvårdsavdelningen och neonatalavdelningen.

Ämnet är så otroligt sorgligt, ett ämne som borde beröra mig djupt - ändå gråter jag inte en enda gång under lyssningen. Innan jag började läsa boken var jag övertygad om att läsningen skulle bli ångestladdad och att jag skulle fulgråta större delen av boken. Döden är väldigt känslig för mig. Men det blev inte så.

Vi läste den här boken i bokcirkeln Picket och Pocket och när vi träffades för att prata om boken så kände jag mig glad att jag inte var den enda som inte berördes av boken. Då berodde det inte på att jag är helt känslokall. Det var så, mer eller mindre, för alla. Vi pratade mycket om vad det kunde bero på och kom fram till att Malmquist är distanserad i sitt berättande, han framstår inte som särskilt sympatisk så det är svårt att tycka synd om honom och han förmedlar inte heller någon djup känsla för sin dotter (vilket är en bidragande del till att vi inte finner honom särskilt sympatisk).

Boken ges ut av Natur och Kultur och kan köpas på Adlibris och Bokus

Andra som bloggat om boken är Män som läser, Boktanken och designmadde

onsdag 1 mars 2017

Introvert - den tysta revolutionen - Linus Jonkman

Jag brukar inte läsa den här typen av populärpsykologiska böcker. De intresserar mig sällan, men jag fick tips om den här och tänkte att "varför inte..?"

Jonkman går igenom begreppen extrovert och introvert och fördjupar sig i dem. Det var kanske den största behållningen av boken att begreppen blev mer dynamiska. I regel så tänker man ju på en extrovert person som pratglad, utåtriktad och impulsiv och en introvert som tyst, lite blyg och eftertänksam. Jag själv till exempel kan nog uppfattas som extrovert i många sammanhang men har även väldigt många drag som en introvert.

Samtidigt så tänker jag att det är väl det som är att vara människa. Det går sällan att sätta in oss i fack, saker är inte svarta eller vita - tack och lov! Jag har så svårt för detta att man ska sätta epitet på folk, kan man inte bara få vara som man är? Risken är ju att man inte passar in i någon beteckning och vad är man då?

Nåja, det här var en rätt underhållande bok även om den inte gav någon större aha-upplevelse.

Boken ges ut av Månpocket och kan köpas på Adlibris och Bokus

Andra som bloggat om boken är Jordens salt och Sockertjocken

måndag 27 februari 2017

Sharon Bolton - Daisy in Chains

Jag lyssnade på Daisy in Chans som ljudbok i somras. Den finns nu utgiven på svenska och heter då Daisy in kedjor.

Handling (förlagets beskrivning):

Berömda mördare har fanklubbar.
Hamish Wolfe är inte annorlunda. Han kommer att sitta inspärrad resten av livet för att ha kidnappar och mördat tre kvinnor - och får mängder av beundrarbrev varje dag. Han är snygg, karismatisk och har en stor övertalningsförmåga. Hans beundrare är säkra på att han är oskyldig. Och på att han är deras drömmars man.
Vem skulle gå med i en sådan fanklubb?
Maggie Rose är advokat och bästsäljande true crime-författare, lika tillbakadragen som hon är framgångsrik. Hon tar bara de fall hon vet att hon kommer att vinna. Hamish vill ha Rose som sin advokat. Han vill att hon ska förändra hans öde. Hon är övertygad om att hon är immun mot den charm som den här sortens man kan besitta.
Men kanske är Hamish Wolfe annorlunda.

Det är inte någon hemlighet att jag gillar brittiska deckare och Sharon Bolton är en ganska ny författare för mig. Jag har tyckt om det jag hittills har läst av henne och Daisy in chans är inte något undantag.

Det är en välkomponerad berättelse som håller mig som läsare nyfiken boken igenom. Något med huvudkaraktären Maggie Rose skaver och jag har svårt att få grepp om henne. Ett medvetet och smart drag av Bolton. Maggie är helt klart en udda fågel och det är svårt att veta vad man ska tycka om henne.

Jag kommer absolut att läsa fler böcker av Sharon Bolton.

Boken ges ut av Modernista och kan köpas på Adlibris och Bokus.

Andra som bloggat om boken är Lottens bokblogg, Fiktiviteter och Hyllan

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...