header

header

måndag 19 januari 2015

Låt vargarna komma - Carol Rifka Brunt

Tills jag kommit ikapp med mitt receserande (ligger sådär sju böcker back...), om jag nu lyckas med det, så fortsätter jag med att låta bokens baksidetext sammanfatta berättelsen. Det här kan man läsa på baksidan av Låt vargarna komma.

New York 1987. Fjortonåriga Junes morbror dör i aids. Han var den viktigaste personen i världen och hans död lämnar henne ensam och tyngd av sorg. Tills hon träffar Toby, en man som också sörjer Finn. Mellan honom och June växer en oväntad och annorlunda vänskap fram, en vänskap som får hemligheter som länge varit dolda att dras fram i ljuset. Och June lär sig saker om sig själv och sina närmaste som förändrar henne för alltid.

Jag lyssnade på boken som ljudbok med Hanna Schmitz som uppläsare. Jag gillade hennes uppläsning som gav berättelsen liv utan att ta över. Hon kändes väldigt mycket som en del av boken.

Även om jag innan jag började lyssna på Låt vargarna komma hade hört och läst många bra omdömen om boken så hade jag inga större förväntningar på den. Jag visste liksom inte vad jag skulle vänta mig av den. Den tog mig med storm. För mig är Låt vargarna komma en vacker historia om ett ovanligt starkt vänskapsband mellan ett barn och en vuxen, men det är också en berättelse om hur vuxna ställer barn utanför, inte låter dem vara delaktiga i vad som händer. Trots att det i allra största grad påverkar dem. Efter morbroderns död så lämnas June helt ensam i sin sorg, det är så tragiskt. Till en början är det svårt att förstå varför, föräldrarna framstår nästan som grymma i sina försök att få June att gå vidare. Allt eftersom förstår man det hela bättre, men utan att tycka att det är ok.

På begravningen träffar June en man som heter Toby. Föräldrarna, särskilt mamman, visar en oerhörd ilska gentemot mannnen och säger åt June och hennes syster att hålla sig undan mannen. Att det är hans fel att Finn är död. Detta gör naturligtvis June nyfiken och snart träffar hon Toby i hemlighet. Genom Toby får hon veta saker om sin morbror  och om sin mamma som hon inte hade en aning om. Saker som mamman har undanhållit för sina barn.

Låt vargarna komma är också en berättelse om en komplicerad syskonrelation och om hur det är att vara tonåring och annorlunda.

Jag tyckte mycket om boken. Rifka Brunt skriver väldigt fint om en tonåring som desperat försöker sortera sina känslor, som försöker förstå sina sammanhang, sin omgivning och sin sorg. Boken får mig om och om igen att tänka på hur viktigt det är att vi pratar med barn, låter dem vara delaktiga och respekterar deras känslor. Jag tycker att det är ett väldigt viktigt budskap som boken har.

Tyvärr håller inte boken samma nivå ända vägen till slutet. Det blir på något sätt för "puttinuttigt" och enkelt i slutet när författaren ska knyta ihop alla trådar. Jag hade önskat att hon hade fortsatt att hålla berättelsen komplicerad och mer öppen. Det här är en sådan bok där vissa trådar faktiskt hade kunnat få förbli oknutna.

Boken ges ut av Gilla Böcker och kan köpas på Adlibris och Bokus

Andra som bloggat om boken är Bokblomma, Enligt O och En bok om dagen

lördag 17 januari 2015

Kort lägesrapport

Ett inlägg i veckan verkar vara min melodi, men kanske lyckas jag med två denna vecka. Har ju en dag till på mig!

Även om bloggen fortfarande går på sparlåga så är förhållandet med läsning inte detsamma. I örat har jag Lewismannen  Peter Mays uppföljare av Svarthuset, nuss lyssnade jag färdigt på Livbåten av Charlotte Rogan.

Ikväll ska jag träffa bästa bokcirkeln Picket och Pocket, äta indiskt och prata om Konsten att vara kvinna av Cailin Moran. Första träffen i år! Ska bli roligt att höra vad de andra tyckte om boken, själv hann jag precis läsa ut den (för en halvtimme sedan!). Vi ska också planera en liten roadtripp i Västerbotten som vi kanske sjösätter i år. Planen är att besöka Sara Lidmans, P-O Enquists och Torgny Lindgrens hembyar. Vad tror ni om det? Visst låter det lite kul! Innan dess ska vi såklart ha läst författarna också.








söndag 11 januari 2015

Livets och dödens villkor - Belinda Bauer

Som ett uttryck av lathet (jag brukar alltid sammanfatta handlingen i böcker jag har läst med egna ord) men även på grund av att det var så länge sedan jag lyssnade på den här boken (det blir svårare ju längre tid det går mellan recension och läsning/lyssning) så bjuder jag nu på bokens baksidetext:

»Ring till din mamma.«
»Vad ska jag säga?«
»Säg adjö.«

Det är så det börjar.
Unga kvinnor terroriseras i trakten kring kustorten Limeburn i sydvästra England. Tioåriga Ruby Trick följer med sin arbetslöse far, John, på nattliga bilfärder för att beskydda dem och jaga vad som snart visar sig vara en mördare. Samtidigt tycks havet anstränga sig till det yttersta för att sluka den lilla byn, som från andra hållet hotas av den vilt växande skogen.
Livets och dödens villkor är en kusligt närgången psykologisk thriller om kärlek och kolsvart destruktivitet, sedd med en tioårig flickas obrottsligt lojala, vettskrämda blick.


Jag har tidigare läst Mörk jord av samma författare, sträckläste den boken eftersom den var så himla bra och spännande. Därför hade jag en bestämd känsla av att jag skulle gilla den här boken också. Jag lyssnade på den som ljudbok med Torsten Walund som uppläsare. Eftersom jag har lyssnat på andra böcker han har läst in och tyckt mycket om hans läsningar så ökades förväntningarna på boken.

Bauer är så bra på att bygga upp sina karaktärer, att sakta och säkert mejsla ut deras personligheter och innersta mörker. Rubys pappa John som först verkar vara en sån där mysig typ som tar livet med en klackspark förvandlas till något annat när det inte bara är Rubys bild av honom som får komma fram. I själva verket är han en misogyn, halvalkoholiserad skitstövel som vältrar sig i självömkan och är avundsjuk på sin fru. Eftersom Ruby ser upp så mycket till honom så börjar hon också ifrågasätta sin mamma och tvivla på hennes kärlek till familjen. Ruby tycker att mamman är elak mot pappan när hon tjatar på honom om att bidra med något. Mamman, som bär på en hemlighet, men som jobbar hårt för att försörja sin lilla familj som bor i ett eländigt ruckel.

Bauer är en sådan där författare som är mycket bra på att skildra barn och jag gillar hur de böcker jag har läst av hennes sätter barnen i centrum.

Bauer har också en styrka i sin beskrivning av det lilla samhället, av arbetslöshetens och fattigdomens fula sidor och miljöerna (det gråa, regnet, leran) lägger stämningen i boken. Det är alldeles säkert mycket vackert i det lilla samhället vid kusten men också en krävande miljö som ställer hårda villkor på befolkningen.

Själva kriminalhistorien är otäck och trovärdig Det här med trovärdigheten är enligt mig, ett stort problem i många deckare. För att göra en historia spännande så kryddar författare ofta till det med saker som gör att jag som läsare kanske tycker det är spännande men som gör den otrolig - jag får inte känslan av att detta faktiskt skulle kunna hända. Med Bauer är det tvärtom, det här är något som skulle kunna hända (och som händer) och just därför blir det väldigt, väldigt otäckt.

Och Walunds uppläsning är så himla bra, han tar andan ur mig vissa gånger i boken. Jag liksom stannar upp och måste vara helt stilla när jag lyssnar. Särskilt slutet av boken är sjukt spännande och Walund bidrar till det med sin läsning. Han anpassar rösten och temot till bokens röst och tempo.

Tänk förbi bokens tråkiga titel och läs! Själv lovar jag härmed att läsa alla Belinda Bauers böcker!

Boken ges ut av Modernista, ljudboken av Bokförlaget HörOpp och kan köpas på Adlibris och Bokus

Andra som  bloggat om boken är Bokhora, och dagarna går och Snowflakes in rain





söndag 4 januari 2015

Där ingen har gått - Melanie McGrath

Ett nytt år med nya möjligheter har nyss inletts. När jag blickar tillbaka på mitt bokbloggande 2014 kan jag konstatera att sista månaderna var ganska magra. Jag kan också konstatera att många bokbloggare har haft det likadant, några har till och med valt att lägga ner sina bloggar och koncentrera sig på andra sociala medier som Goodreads, Instagram och Twitter. Själv hoppas jag få mer tid och kraft till bloggen och har inga tankar på att lägga ner. Den betyder för mycket för mig och även om jag i perioder skriver lite så tänker jag mycket på den. Min filosofi här i livet är att inte skaffa för mycket "måsten". När bloggen tenderar att bli det i stället för en inspiration och ett utlopp för min kreativitet så väljer jag att prioritera annat för att kunna hitta tillbaka till lusten.

Jag börjar året med att skriva om en bok jag läste i december och som passar alldeles utmärkt att läsa under den kalla årstid som vi befinner oss i just nu. Där ingen har gått av Melanie McGrath är något så ovanligt som en deckare som utspelar sig på Grönland. Och på Grönland är det kallt - till och med på sommaren. I boken tycker grönlänningarna att det är outhärdligt varmt vid nollgradigt. Jag har lite andra referenser om man säger så - trots att jag kommer från norra Sverige.

Huvudpersonen Edie Kigaluk är halvinuit och arbetar delvis som lärare och delvis som vildmarksguide och isbjörnsjägare. Hon är känd i byn för att vara envis och ifrågasättande, en kvinna som står på sig mot det patriarkala samhället. Under en guidad tur blir en av hennes kunder skjuten till döds. Edie hittar spår av skytten och är övertygad om att det är ett mord, byrådet avskriver dock det hela som en jaktolycka och kräver av Edie att hon ska rätta sig efter det.

En tid senare avlider hennes före detta styvson Joe, även det i samband med en guidad jakttur. Edie misstänker att de två dödsfallen hör ihop och kräver av den lokala polisen att utreda det hela samt företar en hel del egna undersökningar.

Boken är inte bara en deckare, den ger en inblick i det grönländska livet. Befolkningens och samhället svårigheter när de ska anpassa sig till ett västerländskt sätt att leva, deras utsatthet gentemot stora bolag som har intressen i Arktis och klimatförändringar. Människors stora hopplöshet lägger sig som en våt filt över boken och det är svårt att inte smittas under läsningen.

Hur mycket jag än intresserar mig för Grönland och faktiskt skulle vilja besöka den stora ön så tänker jag att det skulle bli svårt på grund av maten. Maten tar ganska stort utrymme i boken och är ett sätt för författaren att beskriva den grönländska kulturen. Det serveras sälköttssoppa, knapras på valspäck, slörpas blod och inte en endast grönsak i sikte - förståeligt, men jag får nästan kväljningar vid beskrivningar av vissa maträtter som Edie tycker är hur gott som helst.

Själva kriminalhistorien är spännande, men även den känns mest som ett verktyg för att beskriva en del av vårt jordklot som sällan uppmärksammas. En bra och välskriven bok som jag gillade väldigt mycket!

Boken ges ut av Wahlström & Widstrand och kan köpas på Adlibris och Bokus

Andra som bloggat om boken är Kim Kimselius (som läste den på våren, men det verkar ju också gått bra...), Bibliotekskatten och Hyllan

onsdag 24 december 2014

God Jul

God (läs)Jul
 
önskar jag
 
er alla!
 
 
 
 


måndag 22 december 2014

En julsaga eller allt började med en tweet

Julafton närmar sig med stora kliv, men hemma hos mig råder lugnet. Julmaten är inhandlad, julgodiset bakat, julgranen pyntat, julgardinerna är uppsatta, klapparna inköpta och julmusik spelas ofta och gärna. Både jag och min son är riktiga julälskare så vi överdoserar gärna:) Det är bara en sak som fattas. En rätt central grej faktiskt...självaste jultomten!
 
För en månad sedan så kollade jag av med sonen om han fortfarande tror på tomten. Han är trots allt nästan sju år gammal. Ungefär så här lät det:
 
Jag: A, hur är det nu igen...finns tomten på riktigt?
A (tittar på mig som att jag helt seriöst är en idiot): Men, mamma! Det vet du ju! Han kommer ju till oss VARJE år.
Jag: Ja, just det...vad dum jag är...ähum...tänkte inte på det.
A: Masror (A:s kompis) tror inte på tomten. Han säger att det är papporna som klär ut sig, men min pappa har ju varit med när tomten kommit. Så det stämmer inte.
Jag: Men tomten har ju sett olika ut olika år...finns det flera tomtar eller hur är det?
A: Ja det finns flera. Hur skulle de annars hinna dela ut julklappar åt alla barn?
 
Där och då insåg jag att tomten måste komma i år igen. Problemet är bara att jag än så länge inte fått tag på någon som kan (vill) ställa upp. I lätt desperation skickade jag ut frågan på sociala medier och fick svar av skräckförfattaren Johan Ring, som bara ville påpeka att han skrivit en novell om en familj som en gång hyrde en tomte. Han gav mig en liten varning - och novellen!
 
 
Jag har såklart läst novellen nu i kväll. Rent-A-Clause heter den och den är helt fantastisk! Och den fick mig att slopa alternativet att hyra en okänd tomte...för vem vet vem eller vad som lurar under masken. Kan också konstatera att ordet Skumtomte fått en helt ny betydelse.
 
Jag hoppas verkligen att Johan Ring får sin skräckjulnovell utgiven för den är väl värd att läsa och är en perfekt kontrast till allt gulligull som julen innebär (som jag gillar - men gärna bryter av med lite gammal hederlig skräck!)
 
 
 

måndag 8 december 2014

Har ni sett Berättarna?

Norrbotten har en fantastisk berättartradition och många framgångsrika författare. I SVTs nya programserie Berättarna får vi möta fem författare med bakgrund i Tornedalen. I varje avsnitt möter två författare varandra. Den ena skriver början på en berättelse, den andres uppgift blir att skriva fortsättning och avsluta historien.

I det första avsnittet, som sändes idag, är Mikael Niemi nyfiken på Åsa Larsson. Hon visar honom några av de platser i Kiruna som påverkat hennes skrivande. Niemi har skrivit början på en berättelse som Larsson avslutar. Helheten blir en fin och dramatisk historia med Älven i centrum.

Lägg 30 minuter av er tid, lär känna de här författarna och lyssna på en unik kortberättelse!

Klicka här så hittar ni rätt!

söndag 7 december 2014

Grenar av gift - Erin Kelly

Karen är ett språkgeni och toppstudent. Hon lever ett rätt tråkigt och inrutat liv, delar lägenhet med tre kompisar som hon inte har så mycket gemensamt med och har en pojkvän hon inte gillar särskilt mycket. En dag möter hon Biba och blir fullkomligt tagen av henne. Snabbt flyttar hon in hos Biba och hennes bror Rex i deras nergångna överklassvilla. Hennes ordningsamma värld byts mot ett liv fyllt av vin, droger och fester. Karen älskar det och har den bästa sommaren i sitt liv! Den bästa och den värsta, i slutet av sommaren är två personer döda och Rex i fängelse.

10 år senare hämtar Karen och nioåriga dottern Alice Rex från fängelset för att äntligen få börja ett familjeliv tillsammans. Och ingenting får komma i vägen för det.

Jag ska börja med att erkänna att jag hade lite svårt att komma in i boken till att börja med. Svårt däremot att säga om det beror på boken eller på att jag har varit så trött den senaste veckan på grund av att jag har så sjukt mycket på jobbet. Vissa kvällar har jag inte ens öppnat boken(!). Nu i helgen så har jag haft desto mer tid och sträckläst sista halvan av den. Det är nog så att för att ta till sig den här boken så ska man ha tid att ägna sig åt den. Det är ingen bok som man läser lite halvdant och ouppmärksamt, den kräver ens fulla fokus. Ger man den det så är den riktigt bra! En stark debut av författaren. Jag läser gärna mer av henne.

Redan i prologen så låter Kelly mig som läsare att förstå att hela historien är en resa mot hemligheters avslöjanden och ett dramatiskt slut. Hon håller vad hon lovar. Under hela läsningen så anar jag katastrofen, jag vet bara inte hur den ser ut.

Rex och Biba är två unga vuxna som vuxit upp utan föräldrar. Deras mamma tog livet av sig en tid efter att deras pappa lämnat familjen och bildat en ny. Båda barnen såg sin döda mamma och det har färgat dem och deras relation till varandra. Pappan bryr sig inte om sina två äldsta barn utan lämnar dem mer eller mindre åt sitt öde. Något som väcker både sorg och ilska hos Rex och Biba, även svartsjuka gentemot hans ny fru och deras halvsyskon.

Biba är vild, söker ständig bekräftelse, har kraftiga humörsvängningar och vill att alla andra ska leva samma bekymmersfria liv som hon själv. Rex är föräldern i syskonrelationen, oroar sig ständigt för sin syster och könner att det är hans fel att hon mår som hon mår. Karen å sin sida uppslukas av sin vänskap till Biba och törstar efter hennes gillande. Hon struntar i sina studier, glömmer bort att höra av sig till sina föräldrar och ger upp allt av sitt eget liv för att passa in i Rex och Bibas liv. Rex och Karen blir ett par, men frågan är vem av syskonen som Karen egentligen är kär i.

Vi ska diskutera den här boken i bokcirkeln Picket & Pocket på onsdag. Det ska bli väldigt spännande att höra vad de andra har att säga om boken. Den väcker många tankar hos mig och jag gillar särskilt personskildringarna och stämningen i boken. Oavsett om de andra gillat eller inte gillat boken så tror jag att vi kommer att ha mycket att prata om utifrån den.

Boken ges ut av Damm förlag och kan köpas på Adlibris och Bokus.

Andra som bloggat om boken är Bokhora, Pocketblogg, Bokboxen och Stringhyllan


måndag 24 november 2014

Dark Places - Gillian Flynn

När Libby Day var sju år gammal så mördades hennes mamma och två systrar brutalt i sitt hem. Libby lyckades fly från huset, hennes storebror Ben dömdes för mordet, mycket tack vare Libbys vittnesmål.

Dark Places inleds med en rimvers som direkt sätter tonen i boken:
 
Libby är inte ett barn som det är lätt att tycka om. Hennes släktingar turas om att ta hand om henne tills hon blir vuxen och får klara sig själv på pengar som samlats ihop åt henne i en välgörenhetsfond. 25 år efter massakern börjar pengarna ta slut och Libby har inte en tanke på vad hon skulle kunna försörja sig på. Då kommer hon i kontakt med ett gäng som är helt besatta av "true-crime" och särskilt av morden på hennes familj. De är helt övertygade om att Ben är oskyldig och övertalar (med viss hjälp av pengar..) Libby att träffa och fråga ut vissa personer. Det blir startskottet på en resa som för Libby innebär att träffa Ben för första gången sedan rättegången, minnas sitt förflutna och börja ifrågasätta sina egna minnen.

 
 
Det här är en ordentligt mörk och djupt tragisk bok. Jag blir väldigt berörd först och främst av Libbys berättelse men även av hennes mamma Pattys livsöde. Av någon anledning så identifierar jag mig starkt med Patty, inte för att våra liv på något sätt går att jämföra men kanske tack vare Flynns förmåga att sakta men säkert pussla ihop familjens liv innan morden genom hennes berättarröst. På ett naket och utan tillstymmelse av ursäkt beskriver hon Pattys styrkor och svagheter, hennes otillräcklighet och tvivel på sig själv som mamma. Som läsare känner jag att jag förstår Patty och jag delar hennes ångest över den fattigdom familjen lever i, över situationen som hon försatt sig i.

Det här är på sitt sätt en thriller, en mordgåta. Libby söker sanningen om vad som hände med hennes familj och framförallt, varför det hände. Den handlar kanske mest av allt om ett barns sårbarhet och vad som händer med det traumatiserade barnet när det växer upp. Libby har verkligen ingen. De hon hade stötte hon bort redan som barn genom att tro att hon är född med ont, elakt blod strömmande genom kroppen och genom att agera därefter. I 25 år så har hon sett tillbaka på mordnatten med en 7-årings ögon. På många sätt har hon fortsatt att vara sju år, fram till nu då hon vågar möta sina minnen, komma ihåg sin familj och konfrontera det förflutna.

Dark Places kan sägas vara raka motsatsen till feel good bok. Den är mörk, ångestladdad och våldsam. Det var också något speciellt med språket i den här boken. Det är naket, konkret och samtidigt fyllt med känslor. Svårt att beskriva det. Jag läste boken på originalspråket, engelska, och vet inte alls hur översättningen är. På svenska heter boken Mörka platser.

Boken ges ut av Pocketförlaget och kan köpas på Adlibris och Bokus

Andra som bloggat om boken är Bokdetektiven, Bokfetischist och Bokhora

 

fredag 21 november 2014

Att resa och läsa

Idag har jag rest till Stockholm (från Umeå) för att delta i ett möte. Att resa över dagen har en fördel - det ger god lästid. 

tisdag 18 november 2014

Mera vego:mat för hela familjen - Sara Ask och Lisa Bjärbo

I slutet av sommaren annonserade jag här på bloggen att jag hade fått hem den fina kokboken Mera vego av Sara Ask och Lisa Bjärbo och skulle börja skriva en mer vegetarisk veckomatsedel. Jag har hållit mitt löfte och har provat 12 recept än så länge - och fler lär det bli.

Favoriter än så länge är lasagnen med hasselnötskräm och krämig trebönsmasala. Maträtter som gick hem hos sonen också. Jag gillade också mandelbollarna mycket, men barnen jag bjöd tyckte att de var lite torra (obs! kan bero på kocken!) även om smaken var god.

Boken är uppdelad i avsnitt utifrån hur mycket tid man har till matlagning och heter "Kaos", "Vanlig vardag", "Äntligen helg" samt "Sött och plock". Fyra talande titlar med recept som håller vad de lovar. Recepten känns nyskapande (är i och för sig inte någon veteran vad gäller vegetarisk matlagning men inte heller helt novis) och anpassade till en barnfamilj utan att vara tråkiga. Det är mycket smaker men inte nödvändigtivs starkt. Boken funkar även för er som är veganer eftersom väldigt många recept har små tipsrutor om hur man kan förvandla receptet till att bli veganskt.

Helt enkelt en fin, genomtänkt vegetarisk med recept för hela familjen. En mycket bra julklapp!

Mera vego ges ut av Ordfront Förlag och kan köpas på Adlibris och Bokus

Andra som bloggat om boken är Fiktiviteter, Bokhora och Bokdjungeln

måndag 17 november 2014

Fem minirecensioner

För att komma i kapp med att berätta om de böcker jag läst på sista tiden så bjuder jag nu på fem "minirecensioner". Jag kommer inte att skriva så mycket om handlingarna i böckerna - de kan ni läsa er till genom att klicka på varje boks titel - utan mer om min upplevelse av böckerna.

För ett par månader sedan lyssnade jag på En man som heter Ove av Fredrik Backman som ljudbok. Känns som att jag är den sista i Sverige och ändå var den inte riktigt vad jag trott. Den var rolig, absolut. En hel del dråpliga situationer och tidvis ett mycket underhållande språk. Samtidigt så innehöll den mer djup än vad jag hade förväntat mig. Inte så att jag blev djupt berörd, men på ett lättsamt sätt tar Backman sig an ämnen som sorg, saknad, hopplöshet och ilska. Visst är boken fylld av stereotyper och det är inte ett litterärt mästerverk, men den gav mig en god stund. Den fungerade perfekt som ljudbok eftersom den inte kräver alltför mycket av mig som lyssnare. Torsten Wahlund har läst in boken och som vanligt så gör han ett bra jobb och smälter in med berättelsen utan att ta över.

Jag läste Huset vid havets slut av Elly Griffiths när jag var på resande fot i USA. Det är den tredje boken i serien om arkeologen Ruth Galloway. Jag gillade verkligen de första två böckerna och det här är en bok som jag hade längtat efter. Tyvärr var den inte lika bra som de andra men jag har inte gett upp på Galloway riktigt än. Jag älskar miljön och karaktärerna i de här böckerna, men själva storyn var för tunn. Något annat som jag tycker mycket om med Griffiths böcker är känslan i dem. Det är svårt att beskriva, det ord som ligger närmast är "mysigt".

Yttre Hebriderna

Under min resa hann jag också med att läsa Svarthuset av Peter May som också den utspelar sig i en karg miljö, närmare bestämt  Isle of Lewis, en liten ö i de Yttre Hebriderna. Kriminalkommissarie Fin Macleod är uppvuxen där men har inte varit tillbaka på många år, förrän nu, då han kallas dit för att utreda ett mord. Svarthuset är en gansak traditionell deckare men miljön är annorlunda. Människorna i boken är färgade av den hårda miljön och påminner mycket om karaktärerna i Åsa Larsson och Tove Alsterdals böcker som utspelar sig i Norrbotten. Jag gillade den och kommer absolut att återvända till Isle of Lewis och Fin Macleod.

På tal om Tove Alsterdal så har jag lyssnat på hennes bok I tystnaden begravd som ljudbok. Uppläsare är Anna Maria Käll, en av mina favorituppläsare. Alsterdal tar oss på en resa till Tornedalen och Ryssland och genom nästan hela 1900-talet. Det är många trådar i berättelsen men Alsterdal väver ihop dem på ett skickligt sätt. Boken är intressant för den berättar en ganska okänd, eller åtminstone ouppmärksammad, historia om Norrbotten. Om hur många utvandrade till Sovjetunionen för att söka ett bättre liv men möttes av något helt annorlunda än vad de föreställt sig. Skammen som följde. Det är huvudpersonen Katrins sökande efter sin familjs historia som jag tycker är mest spännande . Det nutida ryska spåret intresserar mig inte lika mycket.

Jag har också lyssnat på Rörgast av Johan Theorin som är den fjärde boken i hans Ölands svit. Min favorit Gerlof får ta stor plats i boken, något jag verkligen gillar. Det övernaturliga, eller åtminstone folks tro på det övernaturliga, spelar återigen en roll (men hade gärna fått ta större plats). Theorin är duktigt på det och jag får för mig att han är en duktig muntlig berättare också. Den här boken utspelar sig mitt i högsommaren och turistsäsongen. Gerlof har "tagit ledigt" från äldreboendet och flyttat hem till sin stuga vid havet för en tid. Det är en mycket fin och bra avslutning på bokserien, men den var något för lång och blev tidvis lite...tråkig. Kanske hade Theorin lite svårt att släppa sina karaktärer...jag vet inte, men jag hade tycket mycket bättre om den om han inte svävat ut lika mycket som han gör. Även den här boken tar upp den svensak utvandringen till Sovjet, men denna i form av en hemvändare - som inte har helt goda avsikter...

Förutom En man som heter Ove så anar jag några teman i min seanste läsning. Nämligen hav, öar, Ryssland/Sovjet och mörka släkthistorier.








Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...