Så är vi nu framme vid den sista och avslutande delen i Karin Smirnoffs trilogi och janakippo. Jag har skrivit om de andra två i de senaste två inläggen här på bloggen. Den här boken kastade jag mig över (i ljudboksformat) så snart den kom ut och lyssnade färdigt på den på ett par dagar. Handling (förlagets text): janakippo lämnar Smalånger för att delta i en utställning i Stockholm. Där kommer hennes förflutna åter i kapp henne, samtidigt som nya möjligheter öppnar sig. Kanske innebär det en chans till ett värdigt liv. Med kärleken och konsten som kraft. Om det inte vore för John bror diana och de andra som kallar från norr. Mitt omdöme: Boken tar vid där förra boken slutade och för att inte avslöja för mycket om den så ska jag inte orda om det. Det jag vill säga om boken är att den är otroligt stark och känslomässig. Det gör nästan fysiskt ont att lyssna på. En stark skildring av när man måste släppa taget om någon man älskar. Det här är möjligen den svaga boken i trilogin ...