Så är vi nu framme vid den sista och avslutande delen i Karin Smirnoffs trilogi och janakippo. Jag har skrivit om de andra två i de senaste två inläggen här på bloggen. Den här boken kastade jag mig över (i ljudboksformat) så snart den kom ut och lyssnade färdigt på den på ett par dagar.
Handling (förlagets text):
janakippo lämnar Smalånger för att delta i en utställning i Stockholm. Där kommer hennes förflutna åter i kapp henne, samtidigt som nya möjligheter öppnar sig. Kanske innebär det en chans till ett värdigt liv. Med kärleken och konsten som kraft. Om det inte vore för John bror diana och de andra som kallar från norr.
Mitt omdöme:
Boken tar vid där förra boken slutade och för att inte avslöja för mycket om den så ska jag inte orda om det. Det jag vill säga om boken är att den är otroligt stark och känslomässig. Det gör nästan fysiskt ont att lyssna på. En stark skildring av när man måste släppa taget om någon man älskar.
Det här är möjligen den svaga boken i trilogin - men fortfarande mycket bra. Kanske är det för att så mycket av boken utspelar sig i södra Sverige där janakippo är utanför sitt element som jag känner så. Och att det dyker upp en karaktär som jag inte alls förstår vad den gör i boken, som för mig inte tillför något varken till berättelsen eller förståelsen för janakippo. Hon stöter på en ung man som är på flykt från sitt hemland, hon hjälper honom och helt plötsligt hamnar han uppe i Smalånger. Vi får inte veta någonting om honom och jag har svårt att förstå vad författaren vill säga med hans uppdykande.
Det jag tyckte om är att man får veta mer om janakippos tid innan hon återvände till Smalånger för att ta hand om sin bror. Några trådar från förra boken knyts ihop. Vi får till exempel träffa Jussi igen. En gång för alla så gör janakippo upp med sin relation till John och hon brottas återigen med mammarollen.
Mäns våld mot kvinnor går som en röd tråd genom alla tre böcker av Karin Smirnoff. janakippo dras till våldsamma och kontrollerande män och upprepar samma mönster om och om igen kanske anar jag som läsare att hon gör upp med detta i sen for jag hem. Via stenkonstnären som ska lära henne att hugga sten så gör hon på ett sätt upp med sin far. Kanske anar jag en ljusning, att janakippo ka få känna kärlek utan att den är kopplad till våld och utsatthet.
Boken ges ut av Polaris och kan köpas på Adlibris och Bokus.
Andra som bloggat om boken är hyllan, Lyrans noblesser och och dagarna går.
Handling (förlagets text):
janakippo lämnar Smalånger för att delta i en utställning i Stockholm. Där kommer hennes förflutna åter i kapp henne, samtidigt som nya möjligheter öppnar sig. Kanske innebär det en chans till ett värdigt liv. Med kärleken och konsten som kraft. Om det inte vore för John bror diana och de andra som kallar från norr.
Mitt omdöme:
Boken tar vid där förra boken slutade och för att inte avslöja för mycket om den så ska jag inte orda om det. Det jag vill säga om boken är att den är otroligt stark och känslomässig. Det gör nästan fysiskt ont att lyssna på. En stark skildring av när man måste släppa taget om någon man älskar.
Det här är möjligen den svaga boken i trilogin - men fortfarande mycket bra. Kanske är det för att så mycket av boken utspelar sig i södra Sverige där janakippo är utanför sitt element som jag känner så. Och att det dyker upp en karaktär som jag inte alls förstår vad den gör i boken, som för mig inte tillför något varken till berättelsen eller förståelsen för janakippo. Hon stöter på en ung man som är på flykt från sitt hemland, hon hjälper honom och helt plötsligt hamnar han uppe i Smalånger. Vi får inte veta någonting om honom och jag har svårt att förstå vad författaren vill säga med hans uppdykande.
Det jag tyckte om är att man får veta mer om janakippos tid innan hon återvände till Smalånger för att ta hand om sin bror. Några trådar från förra boken knyts ihop. Vi får till exempel träffa Jussi igen. En gång för alla så gör janakippo upp med sin relation till John och hon brottas återigen med mammarollen.
Mäns våld mot kvinnor går som en röd tråd genom alla tre böcker av Karin Smirnoff. janakippo dras till våldsamma och kontrollerande män och upprepar samma mönster om och om igen kanske anar jag som läsare att hon gör upp med detta i sen for jag hem. Via stenkonstnären som ska lära henne att hugga sten så gör hon på ett sätt upp med sin far. Kanske anar jag en ljusning, att janakippo ka få känna kärlek utan att den är kopplad till våld och utsatthet.
Boken ges ut av Polaris och kan köpas på Adlibris och Bokus.
Andra som bloggat om boken är hyllan, Lyrans noblesser och och dagarna går.
Kommentarer
Är det jana som kanske ser bror i pojken?