Okej, nu känns det lite som att jag ska svära i kyrkan eller nåt... Jag har förstått att Tom Malmquist har haft ett väldigt bra och känsligt sommarprat där han berättat historien som också ligger till grund för hans bok. Och missförstå mig inte, det är tragiskt och sorgligt. I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv handlar om Tom själv och om hans fru Karin som dog när de väntade sitt första barn. Karin insjuknade under graviditeten. Barnet, en liten dotter, fick förlösas via kejsarsnitt, och i boken springer Tom i sjukhusets kulvertar mellan intensivvårdsavdelningen och neonatalavdelningen. Ämnet är så otroligt sorgligt, ett ämne som borde beröra mig djupt - ändå gråter jag inte en enda gång under lyssningen. Innan jag började läsa boken var jag övertygad om att läsningen skulle bli ångestladdad och att jag skulle fulgråta större delen av boken. Döden är väldigt känslig för mig. Men det blev inte så. Vi läste den här boken i bokcirkeln Picket och Pocket och när vi träf...