Nora och Alicia håller kontakten via brevväxling. De lever helt skiljda liv. Nora studerar vid universitetet, brottas med att anpassa sig till det nya landet samtidigt som föräldrarna håller hårt på kubanska traditioner och kultur. Alicia förälskar sig och gifter sig - till familjens stora förtvivlan - med en svart man, en revolutionär. Alla i familjen, utom Nora, förskjuter henne från familjen. Situationen på Kuba blir allt värre och Alicia lever ett mycket fattigt liv. När hon blir sjuk bestämmer sig Nora för att återvända till Kuba och hjälpa sin kusin och dennas dotter.
Den här boken innehåller en del klichéer när det gäller karaktärerna i boken, åtminstone till en början innan man som läsare får lära känna dem ordentligt. Från början skissas personligheterna upp i rätt enkla drag, men allt eftersom blir de mer och mer dynamiska och komplicerade. Precis som folk är i vanliga livet.
Den här boken är en bra historieskildring av Kuba och ger en bra inblick i hur livet på Kuba förmodligen har varit (är?), både före och efter revolutionen. I den rika familjen är det inte helt självklart vilken sida man ska stå på rent politiskt, ska man stödja Castro eller inte? Samartín ger också en avskalad bild av hur man såg på personer med afrikanskt ursprung och hur viktigt i Nora och Alicias familj att påtala att man har rent spanskt blod. Alicia, som är den ljusare av de två, ses som vackrare och populärare än Nora. Att hon blir förälskad i en svart man är ren katastrof. Den karaktär som jag blev mest nyfiken på och som jag också hade velat veta lite mer om är Tía Panchita som lever ensam i ett litet hus på en sockerplantage.
Förutom att boken är en intressant historieskildring så är det en fantastisk släkthistoria och berättelsen om vänskapens starka krafter. Det är en otroligt vacker bok och mot slutet blir den dessutom mycket spännande.
Samartín har en alldeles särskild ton i sitt språk som tilltalar mig mycket. Den påminner mig om hennes sätt att prata, med mjuk och lugn röst kan hon beskriva de mest fasansfulla händelser. Hon har en sådan medkänsla och den skiner igenom i hennes texter.
Samartín är själv född på Kuba och har flytt därifrån till USA. Hon är utbildad psykolog och psykoterapet och har arbetat som socialarbetare i Los Angeles. Att hon har en stor förståelse för det mänskliga psyket, mänskliga relationer och flyktingprocesser förstår man när man läser hennes böcker. Jag tänker mig att den här boken även fungerar som ett inlägg i debatten om Kuba. Att hon som exilkuban och författare har velat ge en bild av vad Castros styre har inneburit för den lilla ön och dess befolkning.
Jag har tidigare läst Salvadoreña av Cecilia Samartín och blev helt tagen av den boken, läs mer här. Även Drömhjärta grep tag i mig fullständigt. När jag stängde igen pärarna efter att ha läst sista sidan så gav jag nog ifrån mig en liten suck och kände ett slags hål inombords. Den är så otroligt stark. Jag har bara en sak att säga - Läs den!
Boken ges ut av Bazar förlag och kan bland annat köpas på Adlibris och Bokus
Andra som bloggat om boken är Bokblomma, Kattugglan och Böcker emellan
Kommentarer