header

header

måndag 19 januari 2015

Låt vargarna komma - Carol Rifka Brunt

Tills jag kommit ikapp med mitt receserande (ligger sådär sju böcker back...), om jag nu lyckas med det, så fortsätter jag med att låta bokens baksidetext sammanfatta berättelsen. Det här kan man läsa på baksidan av Låt vargarna komma.

New York 1987. Fjortonåriga Junes morbror dör i aids. Han var den viktigaste personen i världen och hans död lämnar henne ensam och tyngd av sorg. Tills hon träffar Toby, en man som också sörjer Finn. Mellan honom och June växer en oväntad och annorlunda vänskap fram, en vänskap som får hemligheter som länge varit dolda att dras fram i ljuset. Och June lär sig saker om sig själv och sina närmaste som förändrar henne för alltid.

Jag lyssnade på boken som ljudbok med Hanna Schmitz som uppläsare. Jag gillade hennes uppläsning som gav berättelsen liv utan att ta över. Hon kändes väldigt mycket som en del av boken.

Även om jag innan jag började lyssna på Låt vargarna komma hade hört och läst många bra omdömen om boken så hade jag inga större förväntningar på den. Jag visste liksom inte vad jag skulle vänta mig av den. Den tog mig med storm. För mig är Låt vargarna komma en vacker historia om ett ovanligt starkt vänskapsband mellan ett barn och en vuxen, men det är också en berättelse om hur vuxna ställer barn utanför, inte låter dem vara delaktiga i vad som händer. Trots att det i allra största grad påverkar dem. Efter morbroderns död så lämnas June helt ensam i sin sorg, det är så tragiskt. Till en början är det svårt att förstå varför, föräldrarna framstår nästan som grymma i sina försök att få June att gå vidare. Allt eftersom förstår man det hela bättre, men utan att tycka att det är ok.

På begravningen träffar June en man som heter Toby. Föräldrarna, särskilt mamman, visar en oerhörd ilska gentemot mannnen och säger åt June och hennes syster att hålla sig undan mannen. Att det är hans fel att Finn är död. Detta gör naturligtvis June nyfiken och snart träffar hon Toby i hemlighet. Genom Toby får hon veta saker om sin morbror  och om sin mamma som hon inte hade en aning om. Saker som mamman har undanhållit för sina barn.

Låt vargarna komma är också en berättelse om en komplicerad syskonrelation och om hur det är att vara tonåring och annorlunda.

Jag tyckte mycket om boken. Rifka Brunt skriver väldigt fint om en tonåring som desperat försöker sortera sina känslor, som försöker förstå sina sammanhang, sin omgivning och sin sorg. Boken får mig om och om igen att tänka på hur viktigt det är att vi pratar med barn, låter dem vara delaktiga och respekterar deras känslor. Jag tycker att det är ett väldigt viktigt budskap som boken har.

Tyvärr håller inte boken samma nivå ända vägen till slutet. Det blir på något sätt för "puttinuttigt" och enkelt i slutet när författaren ska knyta ihop alla trådar. Jag hade önskat att hon hade fortsatt att hålla berättelsen komplicerad och mer öppen. Det här är en sådan bok där vissa trådar faktiskt hade kunnat få förbli oknutna.

Boken ges ut av Gilla Böcker och kan köpas på Adlibris och Bokus

Andra som bloggat om boken är Bokblomma, Enligt O och En bok om dagen

lördag 17 januari 2015

Kort lägesrapport

Ett inlägg i veckan verkar vara min melodi, men kanske lyckas jag med två denna vecka. Har ju en dag till på mig!

Även om bloggen fortfarande går på sparlåga så är förhållandet med läsning inte detsamma. I örat har jag Lewismannen  Peter Mays uppföljare av Svarthuset, nuss lyssnade jag färdigt på Livbåten av Charlotte Rogan.

Ikväll ska jag träffa bästa bokcirkeln Picket och Pocket, äta indiskt och prata om Konsten att vara kvinna av Cailin Moran. Första träffen i år! Ska bli roligt att höra vad de andra tyckte om boken, själv hann jag precis läsa ut den (för en halvtimme sedan!). Vi ska också planera en liten roadtripp i Västerbotten som vi kanske sjösätter i år. Planen är att besöka Sara Lidmans, P-O Enquists och Torgny Lindgrens hembyar. Vad tror ni om det? Visst låter det lite kul! Innan dess ska vi såklart ha läst författarna också.








söndag 11 januari 2015

Livets och dödens villkor - Belinda Bauer

Som ett uttryck av lathet (jag brukar alltid sammanfatta handlingen i böcker jag har läst med egna ord) men även på grund av att det var så länge sedan jag lyssnade på den här boken (det blir svårare ju längre tid det går mellan recension och läsning/lyssning) så bjuder jag nu på bokens baksidetext:

»Ring till din mamma.«
»Vad ska jag säga?«
»Säg adjö.«

Det är så det börjar.
Unga kvinnor terroriseras i trakten kring kustorten Limeburn i sydvästra England. Tioåriga Ruby Trick följer med sin arbetslöse far, John, på nattliga bilfärder för att beskydda dem och jaga vad som snart visar sig vara en mördare. Samtidigt tycks havet anstränga sig till det yttersta för att sluka den lilla byn, som från andra hållet hotas av den vilt växande skogen.
Livets och dödens villkor är en kusligt närgången psykologisk thriller om kärlek och kolsvart destruktivitet, sedd med en tioårig flickas obrottsligt lojala, vettskrämda blick.


Jag har tidigare läst Mörk jord av samma författare, sträckläste den boken eftersom den var så himla bra och spännande. Därför hade jag en bestämd känsla av att jag skulle gilla den här boken också. Jag lyssnade på den som ljudbok med Torsten Walund som uppläsare. Eftersom jag har lyssnat på andra böcker han har läst in och tyckt mycket om hans läsningar så ökades förväntningarna på boken.

Bauer är så bra på att bygga upp sina karaktärer, att sakta och säkert mejsla ut deras personligheter och innersta mörker. Rubys pappa John som först verkar vara en sån där mysig typ som tar livet med en klackspark förvandlas till något annat när det inte bara är Rubys bild av honom som får komma fram. I själva verket är han en misogyn, halvalkoholiserad skitstövel som vältrar sig i självömkan och är avundsjuk på sin fru. Eftersom Ruby ser upp så mycket till honom så börjar hon också ifrågasätta sin mamma och tvivla på hennes kärlek till familjen. Ruby tycker att mamman är elak mot pappan när hon tjatar på honom om att bidra med något. Mamman, som bär på en hemlighet, men som jobbar hårt för att försörja sin lilla familj som bor i ett eländigt ruckel.

Bauer är en sådan där författare som är mycket bra på att skildra barn och jag gillar hur de böcker jag har läst av hennes sätter barnen i centrum.

Bauer har också en styrka i sin beskrivning av det lilla samhället, av arbetslöshetens och fattigdomens fula sidor och miljöerna (det gråa, regnet, leran) lägger stämningen i boken. Det är alldeles säkert mycket vackert i det lilla samhället vid kusten men också en krävande miljö som ställer hårda villkor på befolkningen.

Själva kriminalhistorien är otäck och trovärdig Det här med trovärdigheten är enligt mig, ett stort problem i många deckare. För att göra en historia spännande så kryddar författare ofta till det med saker som gör att jag som läsare kanske tycker det är spännande men som gör den otrolig - jag får inte känslan av att detta faktiskt skulle kunna hända. Med Bauer är det tvärtom, det här är något som skulle kunna hända (och som händer) och just därför blir det väldigt, väldigt otäckt.

Och Walunds uppläsning är så himla bra, han tar andan ur mig vissa gånger i boken. Jag liksom stannar upp och måste vara helt stilla när jag lyssnar. Särskilt slutet av boken är sjukt spännande och Walund bidrar till det med sin läsning. Han anpassar rösten och temot till bokens röst och tempo.

Tänk förbi bokens tråkiga titel och läs! Själv lovar jag härmed att läsa alla Belinda Bauers böcker!

Boken ges ut av Modernista, ljudboken av Bokförlaget HörOpp och kan köpas på Adlibris och Bokus

Andra som  bloggat om boken är Bokhora, och dagarna går och Snowflakes in rain





söndag 4 januari 2015

Där ingen har gått - Melanie McGrath

Ett nytt år med nya möjligheter har nyss inletts. När jag blickar tillbaka på mitt bokbloggande 2014 kan jag konstatera att sista månaderna var ganska magra. Jag kan också konstatera att många bokbloggare har haft det likadant, några har till och med valt att lägga ner sina bloggar och koncentrera sig på andra sociala medier som Goodreads, Instagram och Twitter. Själv hoppas jag få mer tid och kraft till bloggen och har inga tankar på att lägga ner. Den betyder för mycket för mig och även om jag i perioder skriver lite så tänker jag mycket på den. Min filosofi här i livet är att inte skaffa för mycket "måsten". När bloggen tenderar att bli det i stället för en inspiration och ett utlopp för min kreativitet så väljer jag att prioritera annat för att kunna hitta tillbaka till lusten.

Jag börjar året med att skriva om en bok jag läste i december och som passar alldeles utmärkt att läsa under den kalla årstid som vi befinner oss i just nu. Där ingen har gått av Melanie McGrath är något så ovanligt som en deckare som utspelar sig på Grönland. Och på Grönland är det kallt - till och med på sommaren. I boken tycker grönlänningarna att det är outhärdligt varmt vid nollgradigt. Jag har lite andra referenser om man säger så - trots att jag kommer från norra Sverige.

Huvudpersonen Edie Kigaluk är halvinuit och arbetar delvis som lärare och delvis som vildmarksguide och isbjörnsjägare. Hon är känd i byn för att vara envis och ifrågasättande, en kvinna som står på sig mot det patriarkala samhället. Under en guidad tur blir en av hennes kunder skjuten till döds. Edie hittar spår av skytten och är övertygad om att det är ett mord, byrådet avskriver dock det hela som en jaktolycka och kräver av Edie att hon ska rätta sig efter det.

En tid senare avlider hennes före detta styvson Joe, även det i samband med en guidad jakttur. Edie misstänker att de två dödsfallen hör ihop och kräver av den lokala polisen att utreda det hela samt företar en hel del egna undersökningar.

Boken är inte bara en deckare, den ger en inblick i det grönländska livet. Befolkningens och samhället svårigheter när de ska anpassa sig till ett västerländskt sätt att leva, deras utsatthet gentemot stora bolag som har intressen i Arktis och klimatförändringar. Människors stora hopplöshet lägger sig som en våt filt över boken och det är svårt att inte smittas under läsningen.

Hur mycket jag än intresserar mig för Grönland och faktiskt skulle vilja besöka den stora ön så tänker jag att det skulle bli svårt på grund av maten. Maten tar ganska stort utrymme i boken och är ett sätt för författaren att beskriva den grönländska kulturen. Det serveras sälköttssoppa, knapras på valspäck, slörpas blod och inte en endast grönsak i sikte - förståeligt, men jag får nästan kväljningar vid beskrivningar av vissa maträtter som Edie tycker är hur gott som helst.

Själva kriminalhistorien är spännande, men även den känns mest som ett verktyg för att beskriva en del av vårt jordklot som sällan uppmärksammas. En bra och välskriven bok som jag gillade väldigt mycket!

Boken ges ut av Wahlström & Widstrand och kan köpas på Adlibris och Bokus

Andra som bloggat om boken är Kim Kimselius (som läste den på våren, men det verkar ju också gått bra...), Bibliotekskatten och Hyllan

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...