header

header

söndag 4 januari 2015

Där ingen har gått - Melanie McGrath

Ett nytt år med nya möjligheter har nyss inletts. När jag blickar tillbaka på mitt bokbloggande 2014 kan jag konstatera att sista månaderna var ganska magra. Jag kan också konstatera att många bokbloggare har haft det likadant, några har till och med valt att lägga ner sina bloggar och koncentrera sig på andra sociala medier som Goodreads, Instagram och Twitter. Själv hoppas jag få mer tid och kraft till bloggen och har inga tankar på att lägga ner. Den betyder för mycket för mig och även om jag i perioder skriver lite så tänker jag mycket på den. Min filosofi här i livet är att inte skaffa för mycket "måsten". När bloggen tenderar att bli det i stället för en inspiration och ett utlopp för min kreativitet så väljer jag att prioritera annat för att kunna hitta tillbaka till lusten.

Jag börjar året med att skriva om en bok jag läste i december och som passar alldeles utmärkt att läsa under den kalla årstid som vi befinner oss i just nu. Där ingen har gått av Melanie McGrath är något så ovanligt som en deckare som utspelar sig på Grönland. Och på Grönland är det kallt - till och med på sommaren. I boken tycker grönlänningarna att det är outhärdligt varmt vid nollgradigt. Jag har lite andra referenser om man säger så - trots att jag kommer från norra Sverige.

Huvudpersonen Edie Kigaluk är halvinuit och arbetar delvis som lärare och delvis som vildmarksguide och isbjörnsjägare. Hon är känd i byn för att vara envis och ifrågasättande, en kvinna som står på sig mot det patriarkala samhället. Under en guidad tur blir en av hennes kunder skjuten till döds. Edie hittar spår av skytten och är övertygad om att det är ett mord, byrådet avskriver dock det hela som en jaktolycka och kräver av Edie att hon ska rätta sig efter det.

En tid senare avlider hennes före detta styvson Joe, även det i samband med en guidad jakttur. Edie misstänker att de två dödsfallen hör ihop och kräver av den lokala polisen att utreda det hela samt företar en hel del egna undersökningar.

Boken är inte bara en deckare, den ger en inblick i det grönländska livet. Befolkningens och samhället svårigheter när de ska anpassa sig till ett västerländskt sätt att leva, deras utsatthet gentemot stora bolag som har intressen i Arktis och klimatförändringar. Människors stora hopplöshet lägger sig som en våt filt över boken och det är svårt att inte smittas under läsningen.

Hur mycket jag än intresserar mig för Grönland och faktiskt skulle vilja besöka den stora ön så tänker jag att det skulle bli svårt på grund av maten. Maten tar ganska stort utrymme i boken och är ett sätt för författaren att beskriva den grönländska kulturen. Det serveras sälköttssoppa, knapras på valspäck, slörpas blod och inte en endast grönsak i sikte - förståeligt, men jag får nästan kväljningar vid beskrivningar av vissa maträtter som Edie tycker är hur gott som helst.

Själva kriminalhistorien är spännande, men även den känns mest som ett verktyg för att beskriva en del av vårt jordklot som sällan uppmärksammas. En bra och välskriven bok som jag gillade väldigt mycket!

Boken ges ut av Wahlström & Widstrand och kan köpas på Adlibris och Bokus

Andra som bloggat om boken är Kim Kimselius (som läste den på våren, men det verkar ju också gått bra...), Bibliotekskatten och Hyllan

5 kommentarer:

snowflake sa...

Min långa kommentar försvann!

snowflake sa...

Ny försök.
Ditt inlägg förklarar en sak för mig. Jag hörde en intervju med McGrath och beställde vad jag trodde var en deckare; the Long exile. Men den visade sig vara en sann historia om ett vansinnesexperiment där kanadensarna flyttade en grupp människor från cirka -30 till cirka -70 = långt norrut för att lägga beslag på en ny bit av Arktis. Hur de skulle överleva brydde m n sig inte om.
Det var en bra och mycket intressant bok, men nu förstår jag att det var den här deckaren jag sökte. Som alltså finns på svenska också. Tack!

snowflake sa...

-70 grader alltså. Det går inte att föreställa sig.

...med näsan i en bok... sa...

Byn som den här boken utspelar sig i befolkas av ättlingar till de som förflyttades. Händelsen nämns i boken. -70 går inte att föreställa sig. Det kallaste jag varit med om är -43 och då gick det knappt att andas!

snowflake sa...

Så intressant! Det verkar vara en händelse som författaren inte kan släppa. Undrar om hon skrev deckaren för att försöka få fler att intressera sig för historien och hennes bok, eller om hon skrev The long exile först och sen inte kunde släppa storyn själv utan skrev en till, annorlunda?

*googlar*

Enligt wikipedia är deckare utgiven senare. Nu vill jag läsa den! Än en gång tack.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...