Handling (förlagets text):
Juliette tar metron vid samma tid varje dag. Hon älskar att iaktta de andra resenärerna som läser. Den gamla damen, samlaren av förstautgåvor, matematikstudenten, den unga kvinnan som börjar gråta på sid 247. Hon iakttar dem fascinerat och på något sätt ger de hennes förutsägbara och bleka tillvaro lite mer färg.
Men en dag bestämmer sig Juliette för att kliva av två stationer för tidigt. När hon sedan tar vägen via en avsides gata upptäcker hon en bok inklämd i dörröppningen på en gammal rostig port. Hon kan inte låta bli att stanna till och i samma ögonblick tar hennes liv en oväntad vändning.
Mitt omdöme:
Nja, den här boken var inte så mysig och fantastisk som jag hade hoppats. Den har flera element som gör att den hade kunnat vara helt fantastiskt; ett hemligt boksällskap, kärleken till böcker, oväntad vänskap mellan generationer, brustna hjärtan, hemligheter och en historia om en kvinna som får livslusten tillbaka.
Trots detta lyckas inte författaren med att skapa engagemang för karaktärerna eller historien. Jag blir inte nyfiken på hur det ska gå och får ingen kontakt med Juliette. Det var ett tag sedan jag lyssnade på den här boken så jag har svårt att komma ihåg vad det var som gjorde det, men någonting med språket.
Nu verkar ju jag vara typ den enda som tycker så här. För att inte helt dissa boken så kan jag rekommendera att ni går in och läser vad andra har bloggat om boken. Till exempel de här : Vargnatts bokhylla, Fru E:s böcker och och dagarna går.
Kommentarer