Guillermo del Toros namn kanske ni inte i första hand förknippar med böcker. Han är filmregissör och har regisserat filmer som Pans labyrint, Hellboy och Crimson Peak. Chuck Hogan är även han mer känd inom film och TV-världen bland annat som manusförfattare och producent.
Eph Goodweather är smittskyddsläkare och leder en slags insatsstyrka kallad Kanarieprojektet som kallas in vid misstänkta epidemier. Han är också en frånskild pappa som befinner sig i en elak vårdnadstvist med sin exfru om deras 11-åriga son Jack (gemensam vårdnad och delat ansvar över sina barn tycks ju vara otänkbart i USA).
En Boeing 777 från Berlin landar utan problem på JFK, men efter att ha taxat in blir allt svart. Det går inte att få kontakt med planet, dörrarna öppnas inte och alla fönsterluckor är neddragna. Till en början misstänker man att det handlar om någon form av kapning eller terrorist attack men eftersom ingen inifrån planet hör av sig så kallar man dit Eph Goodweather och hans team. Det kan ju hända att människorna inne på planet är sjuka. Det är värre än så... Alla passagerare förutom 4 stycken är döda. De överlevande verkar i stort sett helt oskadda men minns ingenting.
Vi får även lära känna den gamle antikhandlaren Setrakian. Setrakian som har upplevt koncentrationslägret Treblinka, är professor i östeuropeisk litteratur och folktro och nu lever en gömd tillvaro i Harlem där han driver en kuriosabutik/pantshop. Sedan sin tid på Treblinka, där han inte enbart mötte mänskliga monster, så för han en kamp mot Sardu. En urgammal vampyr. Setrakian förstår vad det är som håller på att hända och tar kontakt med Eph. Tillsammans försöker de stoppa den värsta smittan som någonsin har drabbat mänskligheten.
Även den ryske råttjägaren Fet spelar en viktig roll i kampen mot vampyrerna. Hans kunskap om skadedjur visar sig vara ovärderlig.
Vampyrerna har sedan urminnes tider vandrat på jorden, men alltid dolt för människorna. Det är på väg att förändras nu.
Jag hade lite problem att komma in i boken till en början. Vampyrerna i Släktet är varken lika Anne Rices varelser eller vampyrerna i Twighligt. De är vedervärdiga på en helt annan nivå... Jag gillade direkt historien om de gamle mannen Setrakian och även den om Eph. Jag tror att det jag hakade upp mig på var själva beskrivningen av vampyrerna. Hur författarna, ganska detaljerat, beskrev dem med medicinska och biologiska termer. När det var avklarat (och så här i efterhand tänker jag att det också var nödvändigt) så kom boken igång ordentligt.
En eftermiddag satte jag mig för att ta en kort paus i det jag höll på med och när jag tittade upp från boken upptäckte jag att de hade gått flera timmar och att jag nästan läst ut boken. Jag älskar när det händer, när en bok bara sveper med en bortom tid och rum!
Det är inte en bok som man läser för att förundras över ett poetiskt och vackert språk. Just språket lämnar en del övrigt att önska, men en bit in i boken så struntar jag faktiskt i det. Under läsningen så tänkte jag ofta - men är det här verkligen bra? - ändå kunde jag inte släppa den och har som sagt redan klickat hem den tredje och sista boken i serien. Jag vill veta hur det går! Hur ska de någonsin komma till rätta med "vampyrproblemet" och vem är egentligen Sardu?
Naturligtvis så har Släktet filmatiserats och blivit TV-serie under sitt originalnamn The Strain. Blir lite nyfiken på att se den!
Släktet ges ut av Bra böcker och kan köpas på Adlibris och Bokus
Kommentarer