Handling, förlagets text:
Swede Hollow är en ravin mitt i St Paul, Minnesota. Idag är den öde, men vid sekelskiftet 1800-1900 bodde mer än tusen svenskar i en slum som stadens myndigheter beskrev som ett pesthål. Barnadödligheten var hög, arbetsolyckorna likaså. Här samlades några av den miljon svenska migranter som aldrig lyckats ta sig in i det nya samhället - illa sedda av såväl amerikaner som mer väl lottade svenska migranter. Vi känner dem till namnen, inte mer.
Människorna i ravinen är några av de svenskar vi sorterat bort ur vår gemensamma historia. Vi har valt att inte se dem, för deras erfarenheter gör något med vår självbild.
Men då världen åter präglas av migration och folkvandring stiger de fram på nytt och vill bli sedan. I Swede Hollow samlas vintern 1897 en brokig skara av människor, som endast har det gemensamt att de fallit ur ett Sverige i stark förändring. Familjen Björn från Örebro flyr en katastrof. David Lundgren jagar en förlorad och hopplös kärlek. Den föräldralösa Inga från Dalsland söker större frihet och kontroll över sitt eget liv. De möter en verklighet präglad av hårda arbetsvillkor, sjukdom och plötsliga utbrott av naket våld - men de kom att tillsammans bygga sig ett liv i utkanten av den framväxande industristaden St Paul, illa sedda och utsatta för omvärldens förakt, men med drömmar om att "ta sig upp på gatan". Deras drömmar tar sig olika uttryck, men lever och verkar ända in i vår tid.
 |
| ”Inte ens hundarna skäller ju här” – Journalisten ”Grundy” besöker svenskarna i Swede Hollow 1896. |
Det är inte mycket man vet om svenskarna i Swede Hollow eftersom det inte finns så mycket nedtecknat sedan den tiden. Där bodde även italienare och irländare och de har varit flitigare i att lämna information efter sig. Larsmo har gjort en gedigen research för att få fram en så trovärdig bild som möjligt.
Min bild av den svenska utvandringen till USA präglas i mångt och mycket av Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit. Larsmo berättar om en helt annan kategori av svenska utvandrare; de som inte lyckades, de som fastnade i en slum och inte tog sig vidare. Larsmo skriver en del om miljön i Svenskdalen, om den smutsiga floden, om hur folk lät djurkadaver ligga framme och ruttna (tills rediga Inga började ordna städdagar på vårkanten) och om den ingrodda svettlukten som inte gick att skrubba bort från kläderna och som utmärkte svenskarna bland andra. En särskilt stark scen var när Inga skulle gifta sig med Johan och flera från Svenskdalen samlades i kyrkan. De fick sitta längst bak och hade vissa svårigheter i att uppföra sig. De viskade, suckade och framförallt så luktade dem. När den unga Elisabeth ser de andra kyrkbesökarnas blickar på dem så är det som att hon ser allt framför sig och förstår hur de uppfattas av andra mer välbeställda människor. Där och då bestämmer hon sig för att ta sig därifrån, till ett bättre liv.
Ändå är det inte smutsen, fattigdomen och eländet som berör mig mest, utan det är personporträtten. De människor som Larsmo låter befolka Svenskdalen. Hur vi får följa med i deras kamp för ett bra liv, deras jakt efter jobb och mat, deras drömmar och deras relationer. Det finns en speciell sammanhållning mellan svenskarna och när något förfärligt händer så når den sammanhållningen även mellan folkgrupper. För det alla som bor i Svenskdalen har gemensamt är den eviga kampen att överleva.
Ola Larsmo har även skrivit en intressant artikel i DN som jag rekommenderar att läsa. Du hittar den här
Boken ges ut av Bonnier pocket och kan köpas på Adlibris och Bokus
Andra som bloggat om boken är och dagarna går, Ylvas läsdagbok och Lyrans noblesser
Kommentarer