header

header

torsdag 16 november 2017

En droppe midnatt - Jason Diakité

Vi läste En droppe midnatt i bokcirklen som jag är med i september (? tror jag det var). En av alla saker som är så roligt med att vara med i en bokcirkel är att jag får läsa böcker som jag aldrig skulle ha valt själv. Jag läser i stort sett aldrig biografier och självbiografier. Vet egentligen inte varför den genren inte intresserar mig eftersom jag är nyfiken på människor överlag, men lär mig hellre om andra via samtal (OBS! Vanligt skvaller avskyr jag!).

Jag har ingen relation till Jason "Timbuktu" Diakité. Lyssnar inte på hans musik och är notoriskt ointresserad av kändisskvaller. Min enda uppfattning om honom är att han verkar vara en schysst kille, men sedan tar det nog stopp där.

Baksidetext

31 år senare sitter jag i mammas lägenhet på Östra torn i Lund och minns klasskamraternas glåpord som gjorde det omöjligt för mig att undfly sanningen att min hudfärg var avgörande för hur världen skulle bemöta mig. Jag minns min irrande, envisa jakt efter en mindre splittrad identitet. Jag söker fortfarande platsen där jag hör hemma. En plats där jag inte är mitt emellan. Där jag inte behöver påminnas om mitt hälftenskap. Jag har under tid varken känt mig svenska eller amerikansk, vitt eller svart. Jag vet inte om jag kan leva med tanken på att hem bara ska finnas inom mig och aldrig får bli en fysisk plats...

Jag tar fram farfar Silas gamla beiga rock där den hänger längst in i garderoben. Det enda jag förutom några vaga minnen har från honom. Det är så många frågor jag skulle vilja ställa farfar. Den enkle kyparen som i alla fall alltid hade blanka skor. Han som lämnade den fattiga Söder 1920 i hopp om ett bättre liv i Harlem. Samma Harlem som pappa lämnade 1968 i hopp om ett bättre liv i Lund.
Varken mamma eller pappa minns att de någonsin hade ett samtal med honom om hans liv, hans strävan, hans drömmar, hans sorger eller passionerade stunder.
Jag knyter den gröna slipsen runt halsen, tar på mig farfars slitna trenchcoat, mina nyputsade bruna läderskor och går ut."

Mina reflektioner

Jag blev positivt överraskad av den här boken som har så många bottnar i sig. Diakité använder sökandet efter sin identitet och sin familjs historia till att beskriva, reflektera kring och analysera USAs mörka historia, hur slaveriet fortfarande sätter djupa spår i samhället, vad det innebär att inte tillhöra normen, att befinna sig i ett utanförskap utan egentlig möjlighet att bli helt inkluderad i någon grupp, mellan mänskliga relationer och mycket mer. Det är oerhört intressant och bidrog till bra diskussioner i bokcirkeln.

Varje gång jag läser skildringar av slaveriet så blir jag fullständigt golvad, särskilt när jag börjar tänka på att slaveri och människohandel fortfarande är obehagligt aktuellt. Över 12 miljoner människor kidnappades och fördes över Atlanten mellan 1525 och 1867.

Det jag läst mindre om är skildringar över hur slaveriet påverkar slavättlingar idag. För det är klart att det färgar hela familjehistorien med mera, med mera. Om detta skriver Diakité en hel del och han ger mig mersmak. Jag vill veta mer om det!

Det här är en väldigt bra bok och jag rekommenderar alla att läsa den, gärna i grupp så att man kan prata om den efteråt.

Boken ges ut av Månpocket och kan köpas på Adlibris och Bokus

Andra som bloggat om boken är och dagarna går..., Läsvärd eller inte och Tvåtusen boktankar


Inga kommentarer:

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...