Precis som i En man som heter Ove så är grundtemat i boken sorg. I den här boken så är det sjuåriga Elsa som sörjer sin galna mormor. Ja, det finns en del andra männsikor som sörjer också... Jag låter baksidetexten beskriva handlingen:
Elsa är sju år gammal och rätt störig. Eller hon uppfattas i alla fall så eftersom hon inte är helt blåst i skallen och den gällande samhällsnormen är ju att sjuåringar ska vara det.
Mormor är hennes bästa vän. Hennes enda, faktiskt. Mormor brukade vara ett geni och jobba som kirurg, men nu kör hon bil utan körkort och står på balkongen med öppen morgonrock och skjuter på oanmälda besökare med paintballgevär.
Folk säger att hon är annorlunda. Galen. Men mormor har ett hemligt språk och ett eget kungarike, "Miamas", och där är allt annorlunda. Det är dit mormor tar med Elsa när Elsas föräldrar skiljer sig och när Elsa blir slagen i skolan för att hon inte är som alla andra sjuåringar. Miamas är deras frizon, tills mormor en dag blir sjuk och får veta att hon är döende.
Som ett sista äventyr ger hon då Elsa en serie brev, där mormor ber sina grannar om ursäkt. De leder Elsa till en trappuppgång fylld av militanta bostadsrättsivrare, fanatiska kaffedrickare, kamphundar, monster, fyllon och helt vanliga kärringar. Men de blir också upptakten på en historia där ett barn försöker lära sig acceptera att alla man älskar ska dö, och där hon bit för bit får veta sanningen om både kungariket Miamas och sin mormor.
Den här boken är skriven med så mycket medkänsla och värme att den går rakt in i hjärtat på mig. Den är också klurig och har ett finurligt språk. Det var länge sedan en bok fick mig till så många olika känslor. Jag ömsom snyftade, skrattade, fnissade och förundrades. Backman låter Elsas mormor att hämningslöst ställa sig på barnets sida. Det är sällan man ser det, varken i verkliga livet eller i böcker. Det finns en del karaktärer i Stephen King-böcker som jag kan komma att tänka på men annars är det glest mellan dem. Elsas mormor har byggt upp en hel värld för att skydda och trösta Elsa. Hon har lärt Elsa ett hemligt språk så att de kan prata ostört med varandra och när hon dör så ger hon Elsa världens äventyr.
Till en början så känns alla karaktärer lite som seriefigurer, de känns inte verkliga och trovärdiga helt enkelt. Det förändras eftersom jag läser (lyssnar). Visst är karaktärerna skruvade men sakta och säkert så träder en annan bild fram och som läsare förstår jag hur det är ställt. Och själva berättelsen är dråplig samtidigt som den går i moll, humoristisk samtidigt som den får hjärtat att snörpas åt av ledsenhet.Framförallt är den varm och kärleksfull.
Jag lyssnade på boken som ljudbok med Anna Maria Käll som uppläsare. Hon är en av mina favoriter och gör som vanligt ett superbra jobb.
Jag rekommenderar den här boken till alla. Läs den!
Boken ges ut av Månpocket och kan köpas på Adlibris och Bokus
Andra som bloggat om boken är I Elinas hylla, Bokföring enligt Monika och Västmanländskans bokblogg
Kommentarer