Nu har jag också läst (eller rättare sagt lyssnat på ) Hemmet av Mats Strandberg.
Joels mamma Monika har drabbats av en stroke som gjort henne dement. Det smög sig på men Joel har nu insett att han inte kan ta hand om henne själv och därför sett till att hon fått en plats på Tallbacken äldreboende. Joel, som åkt hem till sin hemstad för första gången sedan han lämnade det för Stockholm, får brottas både med sitt förflutna, sin relation till sin bror som inte alls verkar bry sig om deras mamma och med att hantera sin mammas tillstånd.
Han åker till Tallbacken dagen innan flytten och möblerar med hennes saker så att det ska kännas som hemma, men Monika kan ändå inte förstå varför hon måste flytta och tjatar om att Nils, Joels sedan länge döda pappa, inte kommer att hitta henne om hon flyttar, att han kommer att undra var hon är.
På Tallbacken jobbar Nina som en gång i tiden var Joels bästa vän men som han inte pratat med sedan han flyttade till Stockholm. Meningen var att de skulle flytta dit tillsammans, men saker hände och det blev inte så. Nu tvingas de konfronteras med varandra och med vad som hände den där gången för länge sedan.
Den här boken är inte en "hoppa-högt-av-rädsla-skräckis". Den är på sitt sätt mycket otäckare än så. I det vardagliga smyger det otäcka på. De boende (kunderna som föreståndaren Elisabeth säger) börjar prata om någon som inte syns men som finns där. Lillemor säger att en av hennes änglar äntligen har kommit, Monica tror att det är Nils som har hittat henne (och förstår inte att Joel inte ser henne) och Dagmar blir livrädd när någon står i hennes badrum. Men eftersom personalen inte ser det som gamlingarna ser så tror de såklart att det är demensen som pratar.
Monika, som ändå trivdes rätt bra på Tallbacken när Nils väl hittat dit, börjar förändras. Hon skadar sig själv, får kramper och börjar skrämma såväl andra boenden som personalen. Joel börjar ana att det inte bara är demensen som förändrar henne utan att det är någonting annat som händer, något som han inte kan berätta för någon annan för då skulle de tro att han var galen! Så vänder han sig till sin före detta bästis Nina och det visar sig att hon har samma känsla som honom...
Jag brukar säga att de bästa skräckhistorierna är de som ligger nära verkligheten, som får oss att känna att det här otäcka kanske kan hända. Mats Strandberg skildrar verkligen livet på ett demensboende på ett trovärdigt sätt (utan att ha någon större erfarenhet av dem själv...). Och extra fint tycker jag att det är att få följa Joel när han brottas med sina skuldkänslor kring sin mamma, hur han tänker tillbaka på deras relation, på sin familj och på sin allra mörkaste hemlighet. Hemmet är på sitt sätt lika mycket realism som skräck. Och det otäcka blir just extra mycket otäckt eftersom det rör sig i det ordinära.
Boken ges ut av Norstedts och kan köpas på Adlibris och Bokus
Andra som bloggat om boken är Stories from the city, hyllan och och dagarna går
Joels mamma Monika har drabbats av en stroke som gjort henne dement. Det smög sig på men Joel har nu insett att han inte kan ta hand om henne själv och därför sett till att hon fått en plats på Tallbacken äldreboende. Joel, som åkt hem till sin hemstad för första gången sedan han lämnade det för Stockholm, får brottas både med sitt förflutna, sin relation till sin bror som inte alls verkar bry sig om deras mamma och med att hantera sin mammas tillstånd.
Han åker till Tallbacken dagen innan flytten och möblerar med hennes saker så att det ska kännas som hemma, men Monika kan ändå inte förstå varför hon måste flytta och tjatar om att Nils, Joels sedan länge döda pappa, inte kommer att hitta henne om hon flyttar, att han kommer att undra var hon är.
På Tallbacken jobbar Nina som en gång i tiden var Joels bästa vän men som han inte pratat med sedan han flyttade till Stockholm. Meningen var att de skulle flytta dit tillsammans, men saker hände och det blev inte så. Nu tvingas de konfronteras med varandra och med vad som hände den där gången för länge sedan.
Den här boken är inte en "hoppa-högt-av-rädsla-skräckis". Den är på sitt sätt mycket otäckare än så. I det vardagliga smyger det otäcka på. De boende (kunderna som föreståndaren Elisabeth säger) börjar prata om någon som inte syns men som finns där. Lillemor säger att en av hennes änglar äntligen har kommit, Monica tror att det är Nils som har hittat henne (och förstår inte att Joel inte ser henne) och Dagmar blir livrädd när någon står i hennes badrum. Men eftersom personalen inte ser det som gamlingarna ser så tror de såklart att det är demensen som pratar.
Monika, som ändå trivdes rätt bra på Tallbacken när Nils väl hittat dit, börjar förändras. Hon skadar sig själv, får kramper och börjar skrämma såväl andra boenden som personalen. Joel börjar ana att det inte bara är demensen som förändrar henne utan att det är någonting annat som händer, något som han inte kan berätta för någon annan för då skulle de tro att han var galen! Så vänder han sig till sin före detta bästis Nina och det visar sig att hon har samma känsla som honom...
Jag brukar säga att de bästa skräckhistorierna är de som ligger nära verkligheten, som får oss att känna att det här otäcka kanske kan hända. Mats Strandberg skildrar verkligen livet på ett demensboende på ett trovärdigt sätt (utan att ha någon större erfarenhet av dem själv...). Och extra fint tycker jag att det är att få följa Joel när han brottas med sina skuldkänslor kring sin mamma, hur han tänker tillbaka på deras relation, på sin familj och på sin allra mörkaste hemlighet. Hemmet är på sitt sätt lika mycket realism som skräck. Och det otäcka blir just extra mycket otäckt eftersom det rör sig i det ordinära.
Boken ges ut av Norstedts och kan köpas på Adlibris och Bokus
Andra som bloggat om boken är Stories from the city, hyllan och och dagarna går
Kommentarer