Jag är inte så intresserad av att läsa självbiografier men den här hade jag hört en del gott om så jag bestämde mig att lyssna på den. Det är Carl-Johan Vallgren som skrivit boken men Persbrandt själv som har läst in den vilket gav en bra närvaro till texten.
Handling (förlagets text):
"Jag har gråtit och skrattat under arbetet med denna bok. Så fyllda av brunnar av skam och ångest var mina minnen att jag fick tillverka ett öskar av silver för att kunna se huset reflekteras, det ljus som faktiskt utgjort en betydande del av min historia. Att hålla sitt liv mellan tummen och pekfingret i form av ett manuskript är en mycket märklig upplevelse, sorgsen men nödvändig. Jag ångrar ingenting men många tårar har fallit."
I Så som jag minns det berättar Mikael Persbrandt för första gången om uppväxten med en ensamstående mamma, kampen för att slå igenom som skådespelare, drömrollerna på dramaten och filmsuccéerna som följer på varandra. Om de kaotiska åren med missbruk och livet idag.
En självutlämnande och brutalt ärlig berättelse om att nå botten och ta sig upp igen.
Mitt omdöme:
Anledningen till att jag inte brukar läsa självbiografier är att jag brukar tycka att de är så tråkiga. Så mycket ältande om ett liv även om det handlar om en människa som varit med om och upplevt mycket. Jag tror att jag har lite svårt för det introspektiva, att ägna så mycket tid åt att fundera på sig själv. Sedan så förstår jag att det finns en läkande process i det hela men om man tänker sig att publicera sin text så behöver man förmodligen stryka en hel del och väga sina ord på en vågskål för att inte hänga ut och såra andra. Den här boken höll dock mitt intresse hela vägen och Persbrandt reflekterar även till viss del över detta med att behöva utelämna en del saker med hänsyn till andra människor. Den största anledningen till att boken inte släppte taget om mig beror på Vallgren som är en fenomenal författare och som satt ord på Persbrandts berättelse. Han har lyckats med konststycket att ge texten Persbrandt egen röst samtidigt som den har en romankänsla. Svårt att beskriva men den är bra skriven:)
Innan jag läste den här boken så hade jag inte fattat hur mycket Persbrandt hade knarkat. Jag visste ju att han missbrukade men vidden av det var överraskande. Också att han höll på när han så att säga var i topp på sin internationella karriär och spelade in Hobbitfilmerna. Helt galet! Hur orkar en människa med ett sådant liv? Och hur orkade hans familj - fast ibland så gjorde de i och för sig inte det.
Jag tycker mycket om delen som handlar om hans barndom och det ömsinta sättet han beskriver sin mamma trots en delvis knepig relation både när han var barn och som vuxen.
Boken innehåller en del skvaller och till exempel Peter Haber beskrivs inte i ett särskilt fördelaktigt ljus... Vi får också veta mer om relationen mellan Persbrandt och Thorsten Flinck. Men fokus ligger på Persbrandt själv, hans liv och hans karriär.
Kommentarer