header

header

söndag 10 november 2013

Jungfrustenen - Michael Mortimer

På ett udda sätt blir Ida inbjuden till Nobelfesten av nobelpristagaren i fysik - Anatolij Lobov. Under festen så ger han henne en ask och ett brev. Sedan dör han en våldsam död och Ida finner sig indragen i ett äventyr som hämtat från en actionrulle. Hon flyr hals över huvud från nobelfesten rakt in i armarna på en osedvanligt obehaglig läkare. Det är Idas mormor Alma som förmedlat kontakten med Lobov. Under tiden Ida försöker få tag på Alma så inser hon att hon måste bort från Stockholm och tar sig upp till sin hemort i Jämtland och en bekant till familjen där för att få hjälp.

I asken ligger en sten som Carl Linnés lärjunge Daniel Solander hittat på Nya Zeeland, en sten med förunderliga egenskaper. Berättelsen tar oss tillbaka till Solanders resa med James Cook på 1700-talet, till Greta Garbo i New York, Frank Sinatra i Los Angeles (?), Niels Bohr i Danmark och många fler. Den handlar om en naturvetenskaplig hemlighet som hotar hela mänskligheten men också om Idas egen historia med en mamma som försvann när hon var liten och hennes egendomliga mormor, muterade trutar, närgågna vargar, galna finnar, en desperat och farlig läkare samt en författare som söker svaret till sin dotters död.

Jag skulle vilja påstå att det här är en bok i Dan Browns anda, det är action från första till sista blad och som läsare hinner man aldrig slappna av och landa i berättelsen. Det är också något så ovanligt som en bok som börjar riktigt dåligt men blir bättre (min upplevelse är att det brukar vara tvärtom). Jag har lite svårt att få grepp om vilken målgrupp författaren har tänkt sig, möjligtvis unga vuxna eller ålder 16-21. Detta är inte något jag vanligtvis brukar fundera på när jag läser en bok men jag gjorde det när jag läste Jungfrustenen. Jag har ställt mig frågan varför det störde min läsning och varför jag tänkte på det denna gång; svaret blir att den är ojämnt skriven. Den är enkel i sitt språk, har ingredienser som brukar vara typiska för ungdomslitteraturen och samtidigt så är den rå och innehåller ingredienser från deckaregenren. Inbakat i det finns alltså en fartfylld ledtrådsjakt à la Dan Brown.

Författaren har valt att presentera fakta på ett litet annorlunda sätt i boken. Han (?) har nämligen klippt in texter från Wikipedia, olika lexikon och Solanderföreningen. Jag har sett många recensenter som varit kritiska till det och menat att författaren varit lat som inte bakat in faktan i texten. Själv tycker jag att det är fiffigt gjort och betydligt bättre än meningslösa dialoger där karaktärerna pratar med varandra om sådant som för dem borde vara självklarheter (bara för att läsaren ska få infon) eller där vi som läsare får följa med på föreläsningar bara för att... Ja ni vet säkert vad jag menar. Dessutom så tror jag att detta sätt passar läsare i gymnasie- och högskoleåldern väldigt bra, precis så här söker man ju fakta idag. Ett roligt och bra grepp av författaren tycker jag!

Jag uppskattade också alla bilder i boken, älskar att läsa böcker som innehåller bilder för det behöver inte vara enbart förunnat barn!

Även om jag inte fastnade för boken och förmodligen inte (men kanske...) kommer att läsa uppföljarna (ska komma fem böcker till om Ida, Alma och Idas mamma Eva) så vill jag ändå rekommendera den här boken till dig som gillar action i bokformat. Till dig som gillar mysterier, förväxlingar och hemligheter.

Sedan kan man ju undra vem som döljer sig bakom pseudonymen Michael Mortimer. Jag har ingen bra gissning men kan tänka mig att det är en kvinnlig deckarförfattare. Det finns ett stycke i boken där en av karaktärerna hånar deckargenren - det får mig att tro att det är en deckarförfattare som skrivit boken...

Andra som bloggat om boken är Läsa och lyssna, Boklysten och Susanne Kleman

Boken ges ut av Norstedts förlag och kan köpas på Adlibris och Bokus

2 kommentarer:

Anonym sa...

Det intressanta med den här boken är att hen inte har riktigt brytt sig om att få allt rätt om Finland. Kan inte vara så svårt att kolla upp hur man skriver rätt på finska och att gator i Vasa har även svenska namn. Hela den ”finska” delen gjorde att boken miste sin trovärdighet som ett verk blandad med fakta och fiktion.

...med näsan i en bok... sa...

Nä, författaren har nog inte gjort tillräckligt med research där...får känslan av att boken skrivits väldigt fort.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...