header

header

måndag 27 april 2015

Oscar Levertins vänner - Martina Montelius


Jag blev nyfiken på Martina Montelius senaste bok Oscar Levertins vänner av två anledningar. Dels eftersom jag sett henne på bland annat kulturnyheterna när hon pratade om boken och beskrev den som en hyllning till kulturtanten (en grupp jag gärna vill tillhöra) och dels eftersom hon är kompis med Linda Skugge och jag älskar Linda Skugge...

Osacar Levertins vänner handlar om kulturtanten Boel Märgåker som trots makens grymtningar tar med sig sällskapet Oscar Levertins vänner (som hon är grundare till) på en litterär kryssning på Finlandsfärja. Boel är 62 år gammal, har ett bra jobb och vuxna barn, men hon mår inte så bra. Varken fysiskt (fast alla säger att hennes åkommor är psykosomatiska) eller psykiskt. Det senare gör att hon går till en psykolog som hon i hemlighet är lite småkär i. Boel gillar tanter och då menar jag inte bara på ett kompisaktigt sätt, utan hon vill ha sex med dem och uppleva deras kroppar. Boel har ett minst sagt komplicerat förhållande till män, något som går långt bak i tiden. Det enda som egentligen ger någon tröst i tillvaron är konsten och litteraturen. När vi som läsare möter Boel har hon bestämt sig för att en gång för alla svina till det ordentligt. Hon ska åka Finlandsfärja, lyssna på författare, supa, knarka och knulla.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den här tokhyllade boken - jag instämmer liksom inte i kören. Jag hittar inte hyllningen till kulturtanten i den, boken får inte den effekten på mig. Jag förstår att Montelius vill spränga förutfattade meningar, men för mig är detta berättelsen om en svårt sargad människa som aldrig fått den hjälp och stöd hon behöver, som gömt sig bakom en välputsad fasad och inte längre fixar det. Hon är på bristningsgränsen till galenskap och självmord. Inte ens litteraturen klarar längre av att hålla ihop henne - hon är desperat! Hon har blivit så illa behandlad genom åren och ständigt varit till lags, men nu räcker det. Hon klarar inte en minut till av det. Att resten av sällskapet Oscar Levertins vänner är djupt störda bekräftelsetorskar förbättrar inte direkt situationen.  Det blir någon slags ketchupeffekt och det blir ju sällan särskilt bra.

Språket då? Det är grovt, kladdigt, grafiskt och naturalistiskt. Jag är fascinerade över hur många gånger Montelius lyckas få in orden fitta, kuk, knulla etc på 155 sidor. Efter typ sida tio slutar det vara chockerande och övergår till att vara tröttsamt. Jag vill liksom ropa till författaren (jag lyssnade på ljudbok med författaren som uppläsare så det kändes som att hon var alldeles nära) "Ja, jag har fattat att du kan säga fitta, kan du släppa det nu!". Och jag reagerar faktiskt inte så här på grund av karaktären av orden utan för att jag generellt sett ogillar ett upprepande språk i böcker och för att det så tydligt används av författaren med syftet att få läsarna att förfasas och dra efter andan. Att läsaren på något sätt ska förvånas över att kvinnor också kan använda ett grovt språk, men det känns inte så nytt och banbrytande...

För mig så drunknade berättelsen kärna och viktiga berättelse om människan Boel, om kvinnor som hon, i det yttre. Alltså i framställningen i berättelsen. Den föll helt enkelt inte mig i smaken.

Boken ges ut av Bokförlaget Atlas och kan köpas på Adlibris och Bokus

 Kulturkollo har också bloggat om boken



7 kommentarer:

bloggbohemen sa...

Intressant att läsa dina reflektioner efter att bara ha hört positivt om den. Jag kommer nog att lyssna på och så får vi se vad jag tycker. :)

...med näsan i en bok... sa...

Ja, hade också bara hört positivt om den innan. Tycker absolut du ska läsa. Ska bli spännande att höra vad du tycker:)

Johannes sa...

Jag var inte heller överdrivet imponerad. Och då älskade jag ändå Främlingsleguanen, hennes förra roman, men här blir det liksom för mycket (och visst, det är väl det som är grejen). Ju mer man läser av Montelius, desto mer verkar det som om hon bara har ett stämningsläge i sina texter: total frenesi och alla reglage på max hela tiden. Även om språket är friskt och uppkäftigt blir det någon sorts inverterad buskis av det till slut. Paasilinna för neurotisk övre storstadsmedelklass, typ. Tror hennes texter skulle må bra av att hon inte försökte skämta bort allting hela tiden. I leguanen lyckades det bra, men det var kanske delvis för att man inte hade sett receptet för många gånger. Efter att jag läst hennes dramatik och hennes novellix-utgåva känns det här välbekant på ett lite tjatigt sätt.

...med näsan i en bok... sa...

Jag har varit väldigt nyfiken på Främlingsleguanen - kanske ska ta och läsa den. Håller med om buskiskänslan

bloggbohemen sa...

Jag har nu lyssnat på Oscar Levertins vänner och den ger ett väldigt blandat intryck. Jag hittar inte heller hyllningen till kulturtanten. Boel är ju för sjutton en trasig kvinna. Jag hoppas verkligen inte att alla kulturtanter haft ett sådant liv, för jag vill ju bli en kulturtant. :) Vill du läsa mitt blogginlägg så hittar du det här: http://bloggbohemen.blogspot.se/2015/05/oscar-levertins-vanner.html

Johannes sa...

Ett citat från en intervju med Montelius ger kanske lite perspektiv på hur hon ser det hela: "det finns ett skäl till att man söker sig till kultur. Läser man romaner letar man efter skildringar av sorg, ångest och trauman - som all konst handlar om. Den handlar inte om blommor." Lite hårdraget, kan man tycka: jag känner åtskilliga synnerligen otraumatiserade kulturtanter. Nästan alla Montelius karaktärer är väldigt trasiga, men jag tycker att skildringarna fungerar olika bra. Främlingsleguanen är ju också en väldigt svart bok, men där är språket friskare och framför allt fantasin vildare, det är ingen buskiskänsla över det hela.

(Undrar förresten om någon mänska kommer att våga starta ett Oscar Levertin-sällskap nu.)

...med näsan i en bok... sa...

Boel är definitivt en trasig männsika och ja, Johannes, så är det att man nog då gärna söker sig till kulturen som behandlar livets alla jobbiga sidor.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...