Blod rödare än rött: en berättelse om mod, smärta och vägen till försoning - Arkan Asaad

För någon vecka sedan så skrev jag om Arkan Asaads bok Stjärnlösa nätter. Den handlar om Amàr som tvingades in i ett giftermål med sin kusin. Det här är berättelsen om Amàrs pappa Casim.

Handling (förlagets text):
I uppföljaren till den hyllade debutromanen Stjärnlösa nätter får vi lära känna Casim, Amàrs far, som i första boken bara framstår som en grym och oförstående pappa. Vad gjorde honom till den han har blivit?

Det visar sig att Casims öde är minst lika dramatiskt som Amàrs eget. Efter en hård uppväxt gifter han sig med Jamila, men kort därefter tvingas han iväg för militärtjänstgöring. Casim längtar hem och bestämmer sig för att desertera, och familjen tvingas på flykt. Den farliga och plågsamma resan slutar i Sverige, samtidigt som Casims mor, far och syskon hamnar i fängelse där de torteras, våldtas och dödas.

När Amàr lär känna det våldsamma öde som format Casim kan han äntligen förstå och slutligen försonas med sin pappa.

Mina reflektioner:
Oj, vad ska man säga om den här boken... Det jag slås av mest är våldet, hatet och de hårda orden. Detta finns överallt; i familjen, på skolan, mellan kompisar, i samhället...ÖVERALLT! Jag drabbades av någon form av hopplöshet när jag läst ut boken, den tog enormt mycket energi att läsa. Det var svårt och jobbigt att ta till sig den här berättelsen.

Asaads båda böckerna beskriver hur familjen och släkten är själva kärnan i livet. Det är den som betyder allt och släktens heder är det viktigaste av allt. Men var finns kärleken undrar jag? Jag ser bara makt och kontroll. Man kallar varandra för Horunge och Hund så fort man blir arg och man är snabb att ta till våld.

Casim blir kär i Amàrs mamma Jamila som då bara är 13 år och övertygar sina föräldrar, Jamilas föräldrar och Jamila själv att han ska få gifta sig med henne. Jamila förstår ju inte fullt ut vad detta innebär. Hon hör bara att hon ska få slippa att jobba när hon blir gift. Efter bröllopet så åker de hem till Casims hus (där han bor med sina föräldrar och syskon) men de hinner knappt innanför dörren så kommer armén och hämtar Casim. Han ska strida i kriget. Jamila blir kvar med sin svärmor. Svärmodern som säger sig älska sin son över allt annat. Ändå är hon fruktansvärt tyrannisk mot hans minderåriga fru, misshandlar henne grovt vid flera tillfällen och kontrollerar hennes minsta steg.

Det jag funderar på mest efter att ha läst den här boken är "hur blir man som människa när man växer upp i en sådan här våldsam miljö". När man inte ens i familjen, i hemmet, kan slappna av och vara sig själv. Det räcker inte med kriget, våldet finns även i hemmet, det finns i skolan, på bion, i kompisgänget - ja överallt. Hur frigör man sig från det när man flyr och kommer till ett land som är så diametralt annorlunda än ens eget. Hur bryter man våldets onda cirkel?

Amàr är så stark som lyckas göra upp med sitt förflutna, som vägrar att inrätta sig i det liv som familjen vill att han ska leva. Som har sett vilka valmöjligheter han har i livet och som, trots att det är svårt och kräver stora offer, väljer ett liv i frihet. Det är också otroligt modigt att sedan konfronteras med sin pappa, be att få höra hans historia och sedan försonas.

Det är människor som Amàr som kan bryta ett destruktivt familjemönster, men de kan inte göra det själva. Här är det så viktigt att vi andra i samhället står upp för de barn, unga vuxna och vuxna som vill välja friheten. Att vi inte tillåter att kultur, traditioner och religion går före barns rättigheter och mänskliga rättigheter.

Boken ges ut av Norstedts och kan köpas på Adlibris och Bokus

Andra som bloggat om boken är Haganasbibliotek och Ylvas läsdagbok