Dagen före sin födelsedag mördas den lilla skridskoprinsessan Bliss i sitt hem, sex år gammal. Mordet förblir ouppklarat trots många teorier, misstankar och till och med ett par erkännanden.Bliss är yngre syster till Skyler, som vid tiden för mordet var nio år gammal och det är genom hans ögon vi får lära känna Bliss och hennes familj. Fadern i familjen, Bix, är framgångsrik inom företagsvärlden, frånvarande i familjen och upprepade gånger otrogen sin fru. Modern, Betsey, är en olycklig kvinna som lever för att bli accepterad av de rika, fina familjerna i området och för att genom sina barn förverkliga sin egen barndomsdröm att bli en framgångsrik konståkerska. När Skyler är sex år gammal ställer hon honom för första gången på ett par skridskor, men han uppfyller inte hennes krav. Han ramlar, gnäller och vill inte, vilket gör Betsey besviken. Vilken lycka då när dottern, redan vid fyra års ålder visar sig vara en talang. Genom att vara duktig på skridskor får hon moderns fulla uppmärksamhet och omtanke, endast genom att vara duktig blir hon älskad. Skyler hamnar i bakgrunden, skadar sig under en gymnastikuppvisning, har dyslexi, ADD och en mängd andra diagnoser som medicineras kraftigt. Han är en udda figur som inte passar in i föräldrarnas bild av den perfekta familjen. Efter mordet på Bliss slussas Skyler runt på diverse behandlingshem, psykiatriska kliniker och internatskolor (för rika besvärliga barn). Föräldrarna besöker honom sällan och han säger tillslut upp kontakten med dem. Bix och Betsey skiljer sig och Betsey skriver självbiografiska böcker samt startar ett företagsimperium.
Joyce Carol Oates har ett ordflöde olikt någon annan författare jag har läst, det är något maniskt över hennes skrivande och berättande. Hon har en fantastisk inlevelseförmåga. Berättarjaget är Skyler, i olika former. Oates hoppar raskt mellan den 9-årige Skyler, 13-åringen och 19-åringen. I samma mening byter hon mellan jagform och tredje person, men det blir aldrig ett problem att hänga med. Det känns fullkomligt naturligt och ger historien ett djup. Oates använder sig även flitigt av fotnoter. Berättaren flikar in med funderingar, reflextioner och förklaringar.
Liksom i Blonde har Oates använt sig av en verklig händelse, i detta fall mordet av JonBenet Ramsey 1996. Hon är dock tydlig med att resten är fiktion. Hon använder sig av kända fakta och bygger upp en möjlig, men fiktionell berättelse runt ramhistorien. Jag grips starkt av boken och känner mig tidvis illamående över hur Bliss och Skyler behandlas av sina föräldrar som är så upplsukade av sin egen självupptagenhet. Hon är mycket skicklig i att genom barns ögon ge oss en blick av vad som händer i föräldrarnas liv. Barnet Skyler förstår inte själv vad det är han berättar, medan vi som vuxna läsare kan läsa så mycket mellan raderna. Oates förväntar sig intelligenta läsare med egen föreställningsförmåga. Jag lägger i från mig boken med en stor känsla av sorg.
Joyce Carol Oates har ett ordflöde olikt någon annan författare jag har läst, det är något maniskt över hennes skrivande och berättande. Hon har en fantastisk inlevelseförmåga. Berättarjaget är Skyler, i olika former. Oates hoppar raskt mellan den 9-årige Skyler, 13-åringen och 19-åringen. I samma mening byter hon mellan jagform och tredje person, men det blir aldrig ett problem att hänga med. Det känns fullkomligt naturligt och ger historien ett djup. Oates använder sig även flitigt av fotnoter. Berättaren flikar in med funderingar, reflextioner och förklaringar.
Liksom i Blonde har Oates använt sig av en verklig händelse, i detta fall mordet av JonBenet Ramsey 1996. Hon är dock tydlig med att resten är fiktion. Hon använder sig av kända fakta och bygger upp en möjlig, men fiktionell berättelse runt ramhistorien. Jag grips starkt av boken och känner mig tidvis illamående över hur Bliss och Skyler behandlas av sina föräldrar som är så upplsukade av sin egen självupptagenhet. Hon är mycket skicklig i att genom barns ögon ge oss en blick av vad som händer i föräldrarnas liv. Barnet Skyler förstår inte själv vad det är han berättar, medan vi som vuxna läsare kan läsa så mycket mellan raderna. Oates förväntar sig intelligenta läsare med egen föreställningsförmåga. Jag lägger i från mig boken med en stor känsla av sorg.
Kommentarer