Lilla stjärna - John Ajvide Lindqvist

En avdankad dansbandsartist hittar ett spädbarn nedgrävd i en grop i skogen. Han, Lennart, återupplivar henne, tar med henne hem, bestämmer sig för att behålla henne och uppfostra henne totalt avskärmad från andra människor än honom själv och hans fru. Flickan är speciell, hon har absolut gehör och den renaste ton han någonsin hört. Lennart och Laila låter henne växa upp i källaren och tutar i henne att det finns stora varelser i världen utanför huset som vill skada henne. Deras tilltag avslöjas av sonen Jerry, en halvkriminell kille med splatterfilmer som specialintresse, som ger henne namnet Theres. Uppbrottet från familjen och källaren blir brutalt.
Parallellt får vi följa Teresa som växer upp under mer vanliga förhållanden, men som är ett lite annorlunda barn. Alltid lite utanför och udda. När flickorna är 14 år gamla möts de och får en stark vänskapsrelation, de bildar ett gäng bestående av andra flickor som gillar musiken Theres och Teresa gör tillsammans. Mötet mellan tjejerna får oanade och blodiga konsekvenser.

John Ajvide ger oss återigen en berättelse som främst handlar om människors utanförskap, ensamhet, livsavgörande val och grymhet. Han får oss att ställa frågor som: "Vad händer med ett barn som aldrig får uppleva närhet och kärlek?" "Varför stannar människor i relationer och situationer som de mår uppenbart dåligt av?" "Hur långt kan en människa gå?" Och så vidare.

Det är en osedvanligt blodig historia Lindqvist serverar oss, hänvisningarna till och inspirationen från splatterfilmer ät otvetydig. Trots att jag inte är så känslig av mig (har ju läst en hel del skräck och deckare) så är det inte utan att det vänder sig i magen på mig ibland. Jag blir också väldigt fäst vid Teresa och när berättelsen når en speciellt pinsam händelse i hennes liv läser jag med endast ett öga samtidigt som jag håller för munnen och mummlar "nej,nej,nej". 

Lilla stjärna berör samtidigt som den är spännande och actionfylld. Att han påverkas och influeras av mästaren Stephen King syns kanske tydligare än någonsin i denna bok, men det är - i mina ögon - inte någonting negativt. Läs inte boken om du är klaustrofob eller hemofob, annars Läs den!