Historien tar sin början i Palestina på 1940-talet. Vi möter den unga Hasan som förälskar sig i den vackra och självständiga Dalia. De bor i den fridfulla byn Eid Hood där familjerna försörjer sig på jordbruk. En dag så krossas deras värld. I och med att staten Israel utropas 1948 tvingas de bort från sina hem och får bygga upp en ny och osäker tillvaro i flyktinglägret Jenin. I flykten så rycks Hasan och Dalias yngsta barn, Ismael 6 månader, ur sin mors famn. En judisk soldat plockar upp honom och smugglar hem honom som en gåva till sin traumatiserade fru som på grund av övergrepp av nazister inte kan få egna barn. Ismael växer upp som David. Ismaels storebror Yousef växer upp i den ständiga frånvaron av sin bror. I flyktinglägret får Hasan och Dalia ytterligare ett barn, dottern Amal som är bokens berättarjag. Under fruktansvärda förhållanden, instängd i ett litet källarhål med sin kompis Huda och ett litet spädbarn, överlever Amal sexdagars kriget 1967. Hasan försvinner. Dalia går än djupare in i sig själv och sin sorg. Yousef tar ett beslut att förena sig i kampen mot judarna. Amal får via en hjälparbetare i lägret möjligheten att flytta till en internatskola i Östra Jerusalem där hon får en bra utbildning och sedan ett stipendium till ett college i USA.Det var länge sedan jag läste en sådan gripande och välskriven bok. Den väcker så många känslor på samma gång. Ångesten när Dalia ropar efter sin lilla son och inte kan hitta honom i det kaos de befinner sig i är obeskrivbar. Känslan att som mamma aldrig få veta vad som hände med ens barn - fruktansvärd. Och alla dessa förluster, alla dessa slaktade familjemedlemmar, alla kränkningar, hur överlever man som människa? Är det ens möjligt? Sorgen! Skräcken! Normaliseringen av det onormala! Förundringen över att ett folk som själva nyligt varit utsatta för obeskrivbar grymhet kan utsätta ett annat folk för samma förnedring, grymhet och kränkning! Och kärleken, för det här är också en bok om kärleken till sina barn, sina föräldrar, sin partner, sina vänner. Utanförskapet att komma som ung palestinier med allt detta i baggaget till ett nytt land där man ska anpassa sig till livet där. Ilska - ska det verkligen få vara så här? Hur kan man behandla andra männiksor på det här sättet?
Genom Amal så tar Susan Abulhawa läsaren med sig genom palestinernas öde och historia från 1940-talet och till nutid. Vi får vara med flera av de stora viktiga händelserna i området, vi får se dem och uppleva dem genom Amal och hennes familjs ögon. Offren blir verkliga människor inte bara nyhetsnotiser.
Vi diskuterade den här boken vid senaste träffen med bokcirkeln Picket och Pocket och var alla överens om att det här är en bra och viktig bok. Den bidrog till många funderingar och en nyfikenhet på både judars och palestiniers historia. Jag kommer att bära den med mig under lång tid framöver.
Vi tyckte särskilt mycket om språket som är poetiskt och målande, vackert. Josefin tyckte att det påminde om språket i Boktjuven. Abulhawa har också en förmåga att skriva så att det känns som att jag är där och som att jag verkligen känner karaktärerna i boken. Jag upplever det de upplever på något sätt. Ett hett tips är att ha en näsduk i närheten för att torka tårarna.
Läs den!
Boken ges ut av Norstedts och kan köpas på Adlibris och Bokus.
Hyllan har också bloggat om boken
Kommentarer
Boktok - jag hör ju hur den ropar ända hit;)
Josefin - tack!