År 2010 följde journalisten Johanne Hildebrandt med de svenska trupperna i Afghanistan för att sedan skriva en reportagebok om tiden. Det är en intressant bok som ger en bild av vad svenskarna gör nere i Afghanistan, en bild som inte ges i media. I media förs främst debatten om för och emot svensakrnas närvaro. Jag ser inte den här boken som en del i den debatten, mer som en skildring av vad de svenskar som åker får möta, vara med om och vad deras uppdrag handlar om. Efter att ha läst Krigare så måste jag säga att jag förvånas över det lilla intresse som finns kring detta.Det blir lite enahanda ibland, men det är kanske så en soldats liv är - enahanda fram till att det smäller. Och smäller gör det! Svenska soldater har varit inblandade i betydligt fler strider än vad jag hade en aning om.
De delar jag uppskattar mest i boken är när samarbetet mellan svenskarna, afghanska armén och afghanska polisen beskrivs. Det diametralt skilda sättet att tänka ställer till det emellanåt, även alla familje- och klanband som ställer sig ivägen och dikterar villkor på ett sätt som är oerhört för svenskarna att förstå.
I mitt arbetsliv så möter jag många ungdomar från afghanistan och tycker därför att det är spännande med skildringarna från byarna och livet där. Hade önskat mer av den varan men det är förståeligt att Hildebrandt inte kan bidra med det. Det är ett farligt land, hon förknippas med de utländska styrkorna och är dessutom kvinna. Hon har också blivit äldre och försiktigare jämfört med tiden då hon befann sig i brinnande krig i forna Jugoslavien och rapporterade därifrån. Hon väljer helt enkelt att ta färre risker nu.
Ett favoritavsnitt i boken handlar om en kulle utanför en by där talibanerna härjar relativt fritt. Kullen går under namnet rysskullen, där väljer svenskarna att slå läger. Var namnet rysskullen kommer från är osäkert. En man vars familj bott i byn i tre generationer säger att det aldrig varit några ryssar på den kullen. När soldaterna ska gräva latriner så upptäcker de att jorden är fylld av krukskrävor. Byborna berättar att de en gång har hittat ett skelett i kullen när de grävde där. Som Johanne Hildebrandt skriver - det finns en hel del arkeologer som skulle gråta många tårar om de såg hur kullen användes idag. Hon försöker få gehör hos officerarna om att de förmodligen har sitt läger stående på en fornlämning, men får till svar att de befinner sig i krig och inte har tid med sådant nu. Fullt förståeligt men sorgligt.
Språket i boken är rakt fram och enkelt, som man kan förvänta sig av en reportagebok. Läs den om du är intresserad av vad som kan möta de svenskar som åker ut i världen på uppdrag!
Boken ges ut av Bokförlaget Forum och i pocketform av Månpocket och kan köpas på Adlibris och Bokus
Andra som bloggat om boken är Alda Bergr och Boktipset
Kommentarer