header

header

onsdag 25 juni 2014

Oceanen vid vägen slut - Neil Gaiman

Jag kan bara dra mig till minnes att jag läst en bok av den hyllade författaren Neil Gaiman tidigare, nämligen Neverwhere. Minns inte så mycket av boken förutom att jag tyckte bra om den. Efter att ha läst på en del bloggar om Oceanen vid vägens slut och sett intevjun med honom i Babel så bestämde jag mig för att läsa denna hans senaste roman. Eller rättare sagt lyssna på den som ljudbok.

Boken börjar med en bilresa. En man är ute och kör och finner plötsligt att han återvänt till sin barndomsby. Han möter där sin barndomskompis Lettie Hempstocks mamma och mormor som inte tycks ha åldrats alls. Minnen av vad som hände när han var sju år gammal sköljer över honom. Han tittar på ankdammen bredvid Hempstocks bondgård och minns att Lettie kallade den för ocean, hur hans älskade kattunge blev överkörd, att en gruvarbetare som var inneboende hos hans familj hittades mördad. Och han minns vänskapen med Lettie, hur de utkämpade ett slag mot ondskan personifierad av barnsköterskan Ursula och hur Lettie försvann ur hans liv.

Oceanen vid vägens slut är en saga för vuxna berättad ur ett barns perspektiv. Den sju-åriga pojkens utsatthet, hjälplöshet, rädsla, ledsenhet och mod griper tag i mitt hjärta. Trots att det är flera dagar sedan jag lyssnade färdigt på boken så håller greppet fortfarande hårt om mig. Neil Gaiman måste verkligen komma ihåg hur det var att vara barn för när jag läser är det så uppenbart att det är pojken som berättar historien för mig, inte en vuxen som berättar barnets historia.

Det finns ett avsnitt i boken som mina tankar återvänder till om och om igen. Faderns stora svek när han förblindad av sina känslor för Ursula utsätter sin son för en grym misshandel som straff för att pojken vägrar att äta Ursulas mat. Gaiman skriver med sådan tydlighet det som händer, frustrationen hos pojken när han inte får pappan att förstå vad Ursula egentligen är och rädslan när han förstår att han faktiskt måste kämpa för sitt liv. Och att det är sin egen pappa han måste kämpa mot.

Vänskapen mellan Lettie och pojken är så fin och betyder allt. När hans egen familj sviker så finns Lettie där med sitt mod, sin kunskap och sin varma mystiska familj som utan tvekan öppnar sin famn för den lilla pojken. De ger honom mat, pysslar om honom och skyddar honom samtidigt som de ger honom friheten att utkämpa sina egna strider.

Gaiman är utan tvivel en berättare. Med ett vackert språk utan krångel ger han oss sina karaktärer, sina miljöer och sina historier. Det är övernaturligt och sagolikt, men också hänsynslöst och fult. Boken är en bra påminnelse till alla vuxna om barns utsatthet för vuxnas nycker och hur vi måste älska barn villkorslöst.

Uppläsare är Niklas Falk.

Boken ges ut av Bonnier Carlsén Förlag, ljudboken av Bonnier Audio. Den kan köpas på Adlibris och Bokus. Eller så kan ni lyssna på den/läsa den gratis genom att ta provabonnemang på Storytel eller E2go genom att följa länkarna längst ner i inlägget.

Andra som bloggat om boken är Beroende av böcker, Bokomaten och och dagarna går

2 kommentarer:

mittbokligaliv.com sa...

Gaiman är verkligen en berättare i högklass!

Linnea sa...

Den här vill jag läsa! :) Eller, man kanske ska passa på att lyssna.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...