Sara är traumatiserad sedan sin resa till Irak där hennes kille dog i hennes armar. Hon har deppat i över ett år och känner att den här resan blir hennes chans att göra något betydelsefullt, men resan blir inte vad hon väntat sig. Återigen befinner hon sig mitt i en väpnad konflikt.
Vi får även lära känna två svenska soldater på specialuppdrag i Tchad, kapten Mikael Höglund som arbetar med att övervaka satellitbilder och sudanesiska Gahlia och hennes familj.
När jag valde att läsa den här boken så hoppades jag att den skulle beröra mig samtidigt som den skulle ge mig ny kunskap om konflikten i Darfur. Jag är helt övertygad om att Hildebrandt är väl insatt i ämnet, tyvärr misslyckas hon att förmedla den på ett trovärdigt sätt. Boken är en mängd klichéer staplade på varandra. Vi har den ettriga, själviska journalisten, den nedstämda killen, den smarta blondinen som spelar dum, de missförstådda soldaterna med mera, med mera.
Hildebrandt har ett fattigt och naivt språk, kanske är det vad som stör mig och hindrar mig från att ta till mig berättelsen. Hon upprepar saker och skriver helt enkelt med ett torftigt och tråkigt språkbruk. Hon berör mig överhuvudtaget inte alls. Inte ens när hon beskriver vad kriget utsätter befolkningen för, hur man splittrar och bryter ner en hel befolkning genom sin brutala krigsföring.
Nä, jag kan faktiskt inte rekommendera någon att läsa den här boken...Hoppa över den och läs något annat i stället...
Kommentarer