Vägen mot Bålberget utspelar sig från slutet av 1600-talet till nutid och kretsar kring samma släkt. År 1975 lämnar Veronicas mamma familjen i det lilla samhället Nyland. Veronica och pappa Jacke får klara sig efter bästa förmåga. När Veronicas farmor dör så väcks många frågor kring släkten; vem är egentligen Jackes pappa och är de ättlingar till en kvinna som överlevde häxbränningarna på 1600-talet. Veronica börjar släktforska, Jacke tar prover uppe på Bålberget men ganska snart falnar intresset. Mamman återvänder till familjen och Veronica får en lillasyster. År 1740 sitter Olof och tänker tillbaka på sin barndom, när hans mamma Annika brändes på bål men grannfrun Malin kom undan. Olof gifte sig senare med Malins dotter Segrid som han varit vän med sedan barnsben. De blir aldrig fria från minnena från häxbränningstiden, inte från andra minnen heller för den delen.
Jag har tidigare läst Söderlinds debutroman Norrlands svårmod och gillade verkligen den. Precis som i Vägen mot Bålberget så hoppar författaren fram och tillbaka i en familjs historia. Gemensamt mellan böckerna är också en dysfunktionell familj som nästan kvävs under sina familjehemligheter, men i den här boken så gräver sig Söderlind alltså djupare ner i historien. En inte så vacker bit av svensk historia där kvinnor på vaga anlagelser och på grund av otrolig bekännelser dömdes för trolldom och brändes på bål som häxor. Själva trolldomsprocessen är ändock en liten del av bokens handling. Författaren skildrar med skicklighet en familj som under 1600-talet levde under svår fattigdom och under en sjuk mans makt. Segrids pappa Erke är våldsbenägen och utnyttjar sin dotter på värsta vis. Familjen går långt för att dölja vad som egentligen händer bakom stugans fyra väggar. Tack och lov att Segrid har grannpojken Olof till vän och sedan till make, men vad blir man för mamma själv när man blivit tuktad så hårt som barn?
Även i den nutida familjen så pratar man inte om vissa saker. Överhuvudtaget tycks familjemedlmmarna inte prata med varandra om viktiga saker, ja det tycks knappt prata med varandra alls. Den enda som lossar tungan är Olof på sin ålders höst.
Jag hade stora förväntningar på den här boken. Dels eftersom jag gillade Norrlands svårmod så mycket och dels för att jag hört att denna ska vara bättre. Jag hade svårt att komma in i boken, fick aldrig något flyt i läsandet - som om karaktärernas torftiga språk lade en barriär mellan mig och historien. Jag tyckte om boken men hade svårt med språket. Något jag tyckte mycket om var Malins fina relation med sin farmor och Veronicas fina relation med sin farmor (den hade jag velat veta mer om).
Boken fick mig att fundera på hur länge vår uppväxt färgar oss, hur långt i släktleden liksom. Malin gifte sig med Erke som plågade familjen. Det ledde till att Segrid fick det svårt i sin relation och uppfostran av sina barn - vill Söderlind säga att Erke (eller häxprocesserna för den delen) lämnat spår ända till nutid? Eller beskriver hon parallella historier i samma släkt och nutidens människas behov av att känna sin familjehistoria kontra dåtidens människa som överhuduvdtaget inte funderade i de banorna (vad vi tror i alla fall). Jag vet faktiskt inte.
Boken är nästan 600 sidor lång och ändå finns det en mängd lösa trådar som författaren inte knyter ihop. För mig kändes det som att den slutade lite mitt i, om ni förstår hur jag menar. Jag hade gärna sett att den slutade med Veronica i nutid - jag var inte färdig med henne...
Boken ges ut av Walström & Widstrand i inbundet format och av Bonnier Pocket i pocketform. Den kan köpas på Adlibris och Bokus
Andra som bloggat om boken är Fiktiviteter, Eli läser och skriver, Holavedsbrudar och Bokblomma
Kommentarer