header

header

lördag 25 september 2010

En mörkrädd pojke - Justin Evans

George Davis är en framgångsrik ung man med fru och nyfödd son, men han har ett problem, han klarar inte av att röra vid sin son och söker därför hjälp hos en psykolog. Redan i det första samtalet kommer det fram att George redan som ung har gått i terapi, men han har svårt att prata om det. Psykologen ber honom därför anteckna ner det han kommer ihåg och sedan ta med det till deras sessioner. Boken består till största del av Georges anteckningar. När han var 11 år så dog hans pappa efter att ha drabbats av någon sjukdom under en vistelse i Honduras. Strax efter pappans död börjar George få besök av en pojke som ingen annan ser. Pojken är snäll till en början men blir sedan elakre och ondare. George söker hjälp av en gammal vän till sin pappa, Tom Harris, som konstaterar att George får besök av en demon. George får också veta att även hans pappa hade syner, trodde på demoner och var exorcist. Parallellt med detta åker George in på mentalsjukhus och riskerar tvångsvård. Gerges mamma tror nämligen inte på demonhistorien.

En mörkrädd pojke är Justin Evans debutbok och har fått mycket bra kritik. När jag har läst om boken tidigare så har jag uppfattat att det skulle vara en skräckhistoria och hade därför den ingången när jag började läsa boken. Men jag tycker inte alls att den här boken var särskilt kuslig eller obehaglig på ett sätt som gjorde mig mörkrädd. istället uppfattade jag att temat i boken var psykisk sjukdom.

Justin Evans gör en exeptionellt bra beskrivning av en pojke som hamnar i en psykos efter att ha drabbats av en livskris och inte får någon stöttning av vuxenvärlden, ett ytterliggare svek blir det när vuxna i hans närhet tror på hans vanföreställningar. Jag vet inte om Evans tänkt sig att man som läsare ska bli osäker och fundera kring om George är besatt av en demon eller om han är psykiskt sjuk, men han får inte mig att fundera. Vidare tycker jag att Evans gör en bra beskrivning även på en psykiatrivård som sviker sina patienter och har svårt att hantera dem och deras familjer. Enda gången i boken där jag blev riktigt skrämd (men inte på ett "spöksätt") var alldeles i slutet av boken, men det ska jag inte orda om här.

När jag väl hade förstått att boken inte var en skräckroman, och den besvikelsen hade lagt sig, så kunde jag ta den till mig och tycka om den. Läs den gärna och bilda en egen uppfattning. Vad tyckte ni? Vad var temat i boken?

2 kommentarer:

Elin sa...

Hmm, det låter intressant. Som du säkert förstår så har min bok-kö naturligtvis inte krympt, trots idel läsning, utan utökats - det hör kanske till sjukdomsbilden:) Men om jag känner dig rätt så har du inte lånat utan köpt boken så jag kanske kan låna den av dig vid lämpligt tillfälle. Jag vill gärna rekomendera en bok, som jag precis avslutat, "Igelkottens elegans" av Muriel Barbery. Skratt, tårar, igenkänning och tänkvärda tankar utlovas. Den har fått mig nyfiken på ett, för mig, lite borttappat ämne, filosofi. Så nu letar jag bra faktaböcker i ämnet. Finns ju massor och eftersom jag är osäker på vad jag egentligen är ute efter så har jag inte hittat någon lämplig ännu, men det kommer nog.
Kram

...med näsan i en bok... sa...

Du känner mig allt för väl:) Självklart får du låna boken, vi kanske t.o.m. kan bytlåna. Har läst en hel del positivt om "Igelkotten elegans", så den läser jag gärna.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...