Hanna går på läkarlinjen. Hon vet vad hon vet, minns allt, analyserar livet. För vad ska man tro på om inte vetenskapen har svaren? Hon glittrar med sina vänner, de är amasoner med hud av okrossbart glas. Är redo för vilken strid som helst. Men under de intermedicinska året börjar glaset få sprickor. Och när vännen Filippa dras allt djupare ner i en depression bildas en hinna av rimfrost som inte går att skrapa bort. De lär sig att förlänga liv, fördröja död. Men varför lever vi egentligen - och varför måste döden vänta?
Det jag minns är att jag tyckte om språket som kanske skulle beskrivas som prosa. Varje kapitel börjar med orden "Jag vet att..." eller något snarlikt och upprepningen fungerade förvånansvärt bra. Jag minns också att jag inte fick något grepp om Hanna, huvudkaraktären, men kanske inte riktigt komma ihåg varför det var så. Vi läste boken tillsammans i bokcirkeln Picket och Pocket och jag gav den en trea.
Vill ni har en betydligt mer utförlig recension av boken så tycker jag att ni ska läsa den som min bokcirkelkompis Linnea har skrivit på sin blogg Bokblomma.
Boken ges ut av Månpocket och kan köpas på Adlibris och Bokus
Kommentarer