header

header

lördag 25 februari 2017

Vinterstaden - Arnaldur Inriðason

Det var ett tag sedan jag läste något av den här isländske författaren men det är ett kärt återseende. Det är något speciellt med att läsa bok efter bok om samma karaktärer och följa med i olika skeenden i deras liv. En bra författare lyckas dessutom hålla oss som läsare fortsatt intresserade. Jag har läst ett flertal böcker av Inriðason men ser att det bara är en av dem som lyckats bli recenserade här på bloggen, Mörka Strömmar (som ni kan läsa om här), och som väl inte var någon av mina favoriter.

Vinterstaden utspelar sig två böcker innan Mörka strömmar så jag har inte läst dem i ordning vilket förmodligen påverkade mitt intryck av den senare. Skrev i den recensionen att jag hade svårt för den nya karaktären Elínborg, men hon finns ju med i den här boken så jag har helt enkelt missat uppbyggandet av den karaktären. Jag brukar vara noga med att läsa serier, även om de består av fristående berättelser, i ordning och av det här lär jag mig att det är en bra strategi!

En kall januarikväll kallas polisen till en betongförort i Reykjavik där ett lik hittats mellan höghusen. En tioårig pojke, Elias, ligger där framstupa i en blodpöl, fastfrusen i isen. Pojken har stuckits i magen med ett vasst föremål och lämnats att dö i den kalla vinternatten.  Pojkens äldre halvbror Niran är dessutom försvunnen. Kan han ha något med mordet att göra.

Erlendur, Elínborg och Sigurður undersöker alla trådar. Hur ser egentligen relationen mellan Elias och Niran ut? Elias är född på Island med isländsk pappa och thailändsk mamma. Niran har bara bott några år på Island och från början kände inte hans isländska styvpappa ens till honom. En lärare pekas av rektor och kollegor ut som rasist, kan det finnas något sådant motiv i bakgrunden. Eller är det kopplat till rivaliserande ungdomsgäng och knarkaffärer? Spåren är många med nystanet nystas upp allt eftersom och bilden blir tydligare och tydligare.

Ett halvgammalt fall med en försvunnen kvinna spökar dessutom för Erlendur som får mystiska samtal som han tror kommer från kvinnan. Vad är det egentligen som har hänt henne.

Vinterstaden är en väldigt traditionell deckare och på något sätt väldigt skandinavisk. Det är kallt, halvdeppigt och knepigt med känslor. Även om den har några år på nacken (utkom första gången 2005) så har den ett aktuellt tema - främlingsfientlighet, rädslan för det okända, svårigheten att passa in och kanske även rädslan att passa in för mycket så att man tappar delar av sin identitet, sitt ursprung.

Sedan är den ju så otroligt sorglig. Det är svårt att släppa bilden av den lilla pojken som blir knivstucken, lyckas släpa sig en bit från överfallsplatsen men sedan fryser fast i marken och dör alldeles, alldeles ensam. Jag riktigt känner mammans förtvivlan genom boken och den lägger sig som en tung ångestfilt över hjärtat.

Det enda jag egentligen störde mig på i boken var uppläsningen. Jag lyssnade nämligen på boken som ljudbok med Pale Olofsson (känd bland annat från Nationalteatern) som uppläsare. Två saker irriterade mig; dels hans uttal av Erlendur (jag vet inte om jag uttalar namnet rätt, men jag uttalar det absolut inte som Pale. När han säger det låter det som Äärläändur - störigt) och dels hans dramatiserande av röster. Det är typ det värsta en ljudboksuppläsare kan syssla med, att väsa när det är en alkoholist som pratar, gå upp i falsett när det är en kvinna etc

Gillar du deckare men har missat Arnaldur Inriðason så är det hög tid att upptäcka honom nu - men du, läs böckerna i ordning!

Boken ges ut av Norstedts och kan köpas på Adlibris och Bokus

Inga kommentarer:

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...