Det märks att Susanna Alakoski är utbildad socionom och att hon arbetat som socialsekreterare. Jag som arbetar inom socialtjänsten känner igen problematiken när lagstiftningar krockar med varandra och människan hamnar i kläm och när ekonomin krockar med behoven. Jag ler igenkännande när Alakoski beskriver hur Socialtjänsten alltmer får ägna sig åt att vara bostads- och arbetsförmedling när övriga delar av samhället inte tar sitt ansvar. Det som händer är såklart att det tar tid och resurser från det sociala arbetet.
Fattigdom... Barnfattigdom...sug på de orden... Vet du riktigt vad de betyder och hur fattigdom påverkar en person, hur fattigdom påverkar självkänslan?
Jag kan inte ärligt säga att jag vet det eftersom jag aldrig har upplevt det. Men jag kan föreställa mig och Alakoski beskriver det så väl sin bok så jag får hjälp av henne. Hon skriver om hur hon inte fick fortsätta träna gymnastik eftersom hon "trots att hon blivit påmind flera gånger" om att köpa ny gymnastikdräkt och nya skor inte gjorde det och dessutom kom hon sent till tävlingar. Saken var ju den att föräldrarna inte hade pengar till nya kläder och att hon åkte buss, ensam, till tävlingar som låg på ställen hon inte varit på tidigare och gick vilse. Skammen gjorde att hon inte kunde berätta det här för ledaren. Jag hoppas verkligen att lärare och idrottsledare är mer uppmärksamma på sådana här signaler idag! Eller hur hon idag lämnar kläder och prylar som hon rensar ut vid sopförrådet (trots att man inte får) eftersom hon vet att på natten söker sig de som inte har pengar till sopförråden för att leta efter saker de behöver.
Alakoski ger fattigdomen ett ansikte, hon ger den känslor, gestaltar den. Det är viktigt! Det här är en viktig bok som jag särskilt hoppas att politiker ska läsa.
I boken så blandar Alakoski sina egna tankar och funderingar med gamla journalutdrag om sin familj, forskningsrapporter och citat från andra författare. Det kanske framförallt är det som jag har svårt att se den här boken som en dagbok. Fast nu när jag tänker till så har jag bara en förutfattad mening om vad en dagbok är. Självutlämnandet talar för att det här är en dagbok.
Det jag kanske tyckte mindre om i boken är när den blir nostalgisk. Inte nostalgisk vad gäller Alakoski själv utan vad gäller samhället och socialpolitiken. Vi har ett annat samhälle nu än på 70/80-talet. Det finns saker som är sämre och saker som är bättre, viktigast är att anpassa oss till den tid vi lever i idag - inte att gå tillbaka till något som var.
Boken ges ut av Bonnier Pocket och kan köpas på Adlibris och Bokus.
Marcusbiblioteket har också bloggat om boken
Kommentarer