Vyssan lull - Carin Gerhardsen

Så himla passande att jag har läst Vyssan lull av Carin Gerhardsen nu när hon fåt bokbloggarnas litteraturpris. Det är den tredje boken i Hammarbyserien som handlar om poliserna på Hammarby polisdistrikt. Jag har läst de tidigare böckerna Pepparkakshuset och Mamma, pappa, barn (som jag skrivit om här).

Boken tar sin start mitt under ett kallblodigt och brutalt mord på en mamma och hennes två barn. Spaningsgruppen på Hammarbypolisdistrikt jobbar hårt med utredningen, men en av kollegorna - Einar - är spårlöst försvunnen. Snart upptäcks ett samband mellan Einar och den mördade familjen. Han har betalat deras lägenhet och ofta hämtat barnen från dagis. Informationen splittrar gruppen. Kriminalkommissarie Sjöberg hävdar Einars oskuld medan resten av gruppen jobbar utifrån premissen att Einar är skyldig till dådet. Utredningen tar oss också bakåt i tiden och frågor om skuld och skam. Parallellt med detta får vi följa polisernas privata öden. Sjöberg brottas med sin otrohetshistoria och sitt förflutna, Westman plågas av följderna efter brottet hon utsattes för (som vi kunde läsa om i Mamma, pappa, barn) och Jenny har fått börja jobba i receptionen tillsammans med djurvännen Lotten.

Gerhardsen är duktig på att skriva om spänning, duktig på att skriva om relationer och att få ihop dessa två element. Öppningen av boken är som ett hårt slag i magen, all luft går ur en och man bara måste få veta mer. Det är ett så hemskt brott. Ju mer som nystas upp desto mer komplicerad blir utredningen, men Gerhardsen får ihop även det samt väver ihop det på ett fint sätt med till exempel Sjöbergs personliga historia.

Det är en bra spänningshistoria, särskilt om man gillar att gå på djupet i karaktärerna. Gerhardsen skriver bra, har ett bra flyt i språket och har lätt att fängsla mig. Tyvärr stör jag mig på ett par saker, nämligen att det är vissa teman som återkommer från förra boken, till exempel barn, att polisen inte tar en anmälan på allvar och kolonilotter. Men jag väljer att inte hänga upp mig på detta och tycker att det är en väl värdig vinnare av Bokbloggarnas litteraturpris.

Bäst i serien tycker jag fortfarande att Mamma, pappa, barn är...